Anmälare får lära sig den hårda vägen – det är kört
Det är ofta meningslöst att anmäla en krogvakt för våld.
Att elva dörrvakter och deras chef i går åtalades för systematisk misshandel av kroggäster beror på att antalet offer till slut var så många att polisen var tvungen att agera.
Alla som gillar att gå på krogen i Sverige vet att det finns en och annan vakt som sannerligen inte är trevlig. Och de som blivit misshandlade får ofta lära sig den hårda vägen att det inte finns mycket polisen kan göra.
Om du släpats in i ett rum finns inga vittnen, slag mot mjukdelar lämnar inga synliga skador. Och om dörrvakten gör motanmälan, vilket närmast är
regel, så är det i princip kört.
Troligen var det därför dörrvaktsligan i Göteborg kunde härja så länge innan den stoppades. Polisen vet hur svårt det är.
Jo, jag är medveten om att dessa elva personer, tio män och en kvinna, inte är dömda, men vittnesmålen om brutalitet är så många och så samstämmiga att det inte är en helt tacksam uppgift att utgå i från att de är oskyldiga.
De misstänkta är en tidigare chef, anställd av Stureplansgruppen, och elva vakter som jobbat åt företaget Bevakningskompagniet.
De har stått i dörrarna på krogarna Nivå och Push i centrala Göteborg och har enligt kammaråklagare Ann-Sofie Prahl roat sig med att slå gäster sönder och samman mellan 2008 och början på 2010.
Åtalet gäller tre fall av grov misshandel och lika många överfall av fullt så allvarlig karaktär.
Det finns även lite annan kriminalitet i ärendet, som till exempel stölder från berusade kroggäster.
Att en av vakterna dessutom åtalas för dopingbrott förvånar lika lite som att en annan av dem anklagas för övergrepp i rättsak.
”Yppar du något om detta så ska jag ta livet av dig, din jävla fitta”, ska vakten ha sagt till en man efter att först ha dunkat dennes huvud mot en vägg.
Jag läser förhören och blir lite överraskad. Offren, män och kvinnor, har i vanlig ordning släpats in i rum och misshandlats, ofta av tre, fyra av vakterna.
Det ovanliga i dessa fall är att misshandeln ofta startat utanför krogen. Det finns vittnen. Och dokumentation av skador. Bevisläget är således gott.
Ta till exempel åtalspunkt 4, grov misshandel. En ung man går ut från Nivå på juldagen 2008 för att hämta några kompisar, men släpps inte in igen. Han säger att han åtminstone vill hämta sin jacka, varpå han trycks ner i marken, blir belagd med handfängsel och blir så svårt slagen med batong så han svimmar.
De tre vakterna nöjer sig inte med detta utan släpar in mannen i ett rum.
I polisförhör skulle han samma natt säga att han kvicknar till, får sina armbågar sönderslagna och ytterligare några slag mot ansiktet. Misshandeln avslutas med en hård spark mellan benen.
Mot löfte om att få vara anonym berättar mannen, mamma är orolig för honom, att polisen först inte tog honom på allvar.
– De blev misstänksamma för att jag tidigare anmält en vakt. Den utredningen blev nedlagd. Och när jag bad poliserna fotografera mina skador så sa de att det fick jag göra själv.
Han var en av de första som vände sig till polisen. Ett år senare ringde en utredare upp igen.
– Då var de mycket intresserade. Anmälningarna hade börjat droppa in.
Mannens berättelse stöds av några kvinnor som såg den första delen av misshandeln. Och han fotograferade sina skador.
Vakterna nekar. Till detta och alla andra brott de åtalats för. Men det kommer inte att bli lätt för dem att prata sig ur allt detta.