Fi har börjat sin kamp i avig ända
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
All jämlikhet är i grunden ekonomisk.
Detta påstående av Karl Marx tillhör det fåtal teser hos marxismen som jag fortfarande är beredd att skriva under.
Sentensen rann mig i hågen i samband med ståhejet kring feministiskt initiativ, dess stridande systrar och något besynnerliga program för avskaffande av rådande könsmaktordning i samhället.
Jag undrade nämligen, måhända litet dumt och oupplyst, men i alla fall, jag undrade om inte fi började sin kamp för frihet och jämlikhet mellan könen i en avig ända. Är det verkligen med äktenskapsbalken och namnlagen man ska starta när man är ute efter en revolution i maktförhållandena mellan könen?
Är det ändå inte möjligheten att rå sig själv ekonomiskt, att kunna försörja sig själv, som är grunden för all individuell frihet och en absolut förutsättning för jämlikhet i ett samhälle - både för män och för kvinnor? Är det inte ekonomisk underordning som ynglar av sig annan underordning i kvinnors förhållande till män?
Kanske är jämlikheten som företeelse inte fullt så enkel men ändå skulle jag hävda det Karl Marx hävdar i aningen modifierad form: Ojämlikhet uppstår genom onda sociala cirklar av olika slag men ingen jämlikhet är möjlig utan en grundläggande ekonomisk sådan.
Alla seriösa sociologer är ense om att de nordiska kvinnorna är mindre underordnade
patriarkala familjestrukturer än deras medsystrar i många mellan- och sydeuropeiska länder är. De är också eniga om att detta beror på att de nordiska kvinnorna försörjer sig själva och familjen, vilket bland annat ger dem förutsättningar att bryta upp från förhållanden som inte passar dem.
Ett oomstritt faktum är också att (den ekonomiska) jämlikheten mellan könen bygger på att samhället har byggt upp en väl fungerande barnomsorg och även annan vård och omsorg.
Även om de nordiska kvinnorna har kommit långt på jämställdhetens väg är inte allt frid och fröjd. Patriarkala strukturer lever vidare lite varstans i samhället och syns i mycket konkreta ting som ojämlikhet på arbetsmarknaden och i mer diffusa som allmänna attityder till könen och könens attityder till varandra.
Jag hävdar att roten till detta onda fortsättningsvis ska sökas i ekonomi och produktionssystem - företrädesvis. Männens invanda sätt att fungera är en konkurrensfördel i hela arbetslivet, inte minst det faktum att männen inte föder barn. Männens invanda värderingar och förväntningar styr belöningssystem och karriärvägar.
Det leder, bland mycket annat, till att kvinnor segregeras till sämre betalda arbeten. Det i sin tur leder till ny ekonomisk ojämlikhet, ojämlika positioner i samhället, något som påverkar allmänna attityder och beteendemönster.
Det finns med andra ord mycket att göra, på många fronter förvisso. Men jag kan inte för mitt liv tycka att avskaffandet av det gamla äktenskapet samt införandet av könsneutrala förnamn är det angelägnaste.
Nu styrs emellertid inte fis politiska prioriteringar av politiska bedömningar, vilket förklarar det märkliga valet av käpphästar. Fi är nämligen inget politiskt parti, ingen politisk sammanslutning.
Fi är en utpräglat narcissistisk sammanslutning, en sammanslutning för begåvade, elitistiska kvinnor med stort självbespeglingsbehov. På typiskt narcissistiskt vis saknar dessa kvinnor förmågan att relatera sig själva till andra på ett realistiskt sätt.
I stället utgör deras särskilda liv och erfarenheter ett slags utgångspunkt för allt som ska anses centralt i samhället.
"Vårt liv är politiskt - era liv bryr vi oss inte om." Så kunde man formulera det narcissistiska partiets devis.
Partiet eller sammanslutningen bryr sig inte om att formulera ett politiskt program med substans och potential att förändra någonting. I stället går man ut med politiska emblem som lockar till sig eftertraktat strålkastarljus.
När Gudrun Schyman nu har slängt vänsterpartiets nejlika på sophögen så tycker jag att en narciss kunde sitta bra på hennes kavajslag.