Effektiv omsorg – glöm inte hjärtat

Sanna Lundell

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-05-17

Det händer att jag då och då skriver ordet dagis i min blogg. Någon gång har jag också råkat skriva dagisfröken. Det skulle jag inte ha gjort, får jag alltid blixtsnabbt veta i kommentarsfältet. Dagis är ett fult ord, dagisfröken förringande och gammaldags. Jag borde veta hut och bättre än att nedvärdera pedagoger med ett sånt löjligt, barnsligt ord. Dagis heter förskola och inget annat. Dagisfröken heter numer förskolelärare. På förskolan förbereds barnen för kunskapssamhället av högskole­utbildade pedagoger. Daghemmet, som ordet dagis syftar till, var något helt annat som bara handlade om omvårdnad, barnpassning och andra trivialiteter och hör till historien. Punkt.

Samma tendenser syns i vården. Jag jobbade extra i hemtjänsten under hela min studietid. Vi som sökte oss dit var en härlig mix av underbetalda konstnärer, studenter, nyanlända invandrare, kvinnan som drev en kennel men inte riktigt kunde leva på det och så de härliga äldre livserfarna, visa kvinnorna. Alla med den gemensamma nämnaren att vi älskade människor. Vi gillade att vårda, hjälpa och underlätta livet för de som hade det svårt. Vi gillade att se människor växa, gillade att stötta och trösta. Omvårdnad – ett vackert ord tycker jag.

Nu har jag hört att man ska vara utbildad undersköterska för att anställas i hemtjänsten. Alla arbetsuppgifter sätts på tid. Mat får ta max 30 minuter att laga och servera. Tillsyn, fem minuter. Personlig hygien, 30 minuter. Hemtjänsten har rationaliserats och effektiviserats till den milda grad att de personliga mötena, de viktiga samtalen, trösten och medmänskligheten nästan inte längre får plats. Det räknas inte, det får individen själv ta hand om.

Det är något väldigt sorgligt med att omvårdnad skattas så lågt i dagens samhälle. Att yrkestitlar och högskolepoäng är viktigare än den ovärderliga och unika egenskapen att vara en god vårdare. Unika skriver jag, för det är sannerligen inte alla som har den egenskapen och den borde värdesättas lika högt som utbildning.

Helt ärligt tycker jag att det är mycket viktigare att min ettåring möts av god omvårdnad på dagis, än bra pedagogik. I den åldern är trygghet, tröst, värme och kärlek viktigare än språklig stimulans och motorisk utveckling. Detsamma gäller min gamla farmor.

Hellre medmänsklig värme och en intressant pratstund än en effektiv snabblagad måltid.