Puss, ni barnmorskor som frågar föräldrarna
Det var inte längesedan kvinnor slogs för och drev igenom rätten till smärtlindring vid förlossning. I dag kämpar många kvinnor för rätten att få vara ursprungskvinnan i stället. Det går trender i det här med barnafödande med andra ord.
Jag åkte med en taxichaufför för ett tag sedan som berättade om hur han på 1950-talet klättrade in via fasaden, genom fönstret, för att få vara med på sin frus förlossning. I dag är männen självklara som "coach" i förlossningsrummet. Och har man ingen "coach" kan man få en "doula".
Men en trend blir snabbt en lag. Utan att den är inskriven i lagboken har man ändå den där diffusa känslan av att trenden gäller. Så att det alltid finns ett "rätt" sätt och ett "fel" sätt.
Men just nu måste det ändå kännas lite irriterande för översteprästinnorna som stenhårt propagerar för minst ett års helamning och att kvinnan inte ska "lämna bort" barnet till pappan under den tiden, att deras "filosofi" börjar ifrågasättas.
Jag har inga vetenskapliga belägg för att det är så här men det är något i luften, känner ni inte det? Exempel: Man öppnar föräldratidningarna och insändarsidorna sprängs plötsligt med olika åsikter om amning.
Det som hittills varit någon slags naturlag är helt plötsligt uppe för diskussion. Helamma eller halvtidsamma? För eller emot? En tjej skriver i en av föräldratidningarna att hennes barnmorska hade gett henne en broschyr om amning och en broschyr om ersättning.
Det är bara sunt om ramarna för moderskapet (föräldraskapet) blir vidare och mer accepterande, till exempel vad gäller amningen. Det är bara bra om bögföräldrar och adoptivföräldrar slipper hela det här "utan amning funkar inte barnet".
Men det måste få de barnmorskor som vägrar lyssna på kvinnor som inte kan/vill/orkar amma att gnissla tänder. Amningshjälpen måste sätta i halsen när de läser om kändisar som Izabella Scorupco som avbröt amningen av båda sina barn när de var fem månader gamla för att spela in filmer. För att satsa på sin karriär. På sig själv.
Barnmorskan och psykologen Louise Hallin intervjuades i Aftonbladet Söndag för några veckor sedan på tal om nyblivna mammor som väljer barn och jobb; som är mammalediga på halvtid eller frilansar och tar med sig barnen till jobbet. Charlotte Perelli gavs som exempel.
Då menade Louise Hallin på fullaste allvar att det handlar om en generation kvinnor som har ett kliniskt förhållande till sina barn - översatt: emotionellt störda kanske? - och som gått på dagis och helt enkelt inte fixar modersrollen.
Varför gör hon så? Varför kan inte hon acceptera att det finns ingen rätt väg, hur många studier hon än hänvisar till så kan någon annan hänvisa till en annan studie som visar motsatsen. Hur många kvinnor hon än möter som vittnar om att det är bäst för deras barn att vara närmast modern första året så finns det kvinnor som kan vittna om hur bra kontakten mellan barnet och pappan blivit sedan han fick ta del i matningen eller tog ledigt en längre tid.
Och allt det här tjatet om hur dagis förstörde min generation. I kombination med att vi inte blev ammade. Jag gick inte på dagis och ammades, men ska ju föreställa den mest uppfuckade av dem alla. Det går liksom inte ihop.
Dessutom är det en sak som stör mig väldans mycket med just Louise Hallin. Hennes godtycklighet. Hon dömer ut dessa "kliniska mammor" men har inga problem med att medverka i ett relationsprogram på TV3 som leds av en Hanna Rosander som började jobba igen när hennes unge var cirka fem månader. Men denna kliniska mamma väljer Hallin att se mellan fingrarna med, uppenbarligen. Vad gör man inte för att komma med på tv?
Till sist, en puss till alla fina barnmorskor där ute som respekterar de blivande föräldrarna tillräckligt för att ställa den enklaste men viktigaste av alla frågor: Hur vill ni ha det? Och som respekterar svaret.