Enda lösningen på kaoset: Ställ in tågtrafiken på vintern
Om bara Adelsohn och infrastrukturministern, hon med det långa namnet, och den arrogante SJ-chefen Forsberg och Trafikverkets generaldirektör Malm hade gått på bio, hade vi sluppit eländet på de svenska järnvägarna.
Dessa överstinsar skulle ha sett ”En dam försvinner”, en Hitchcockklassiker från 1938. Ett tåg med många spännande – och några komiska – passagerare ångar en vinterdag i väg från det påhittade alplandet Bandrika. Den äldre damen som försvinner heter miss Froy och är brittisk spion i kamp mot nazismen. Mystik och spänning, när tåget i ett otillgängligt område fastnar i en lavin.
Överstinsarna skulle också ge sig tid att se den stjärnspäckade ”Mordet på Orientexpressen” från 1974, baserad på en Agatha Christie-roman. Ångvisslan tjuter när den praktfulla Orientexpressen en vinterdag 1935 dundrar fram från Istanbul mot Calais. Bland de rika och berömda i förstaklass förövas ett mord. Det sker mitt i natten, när tåget måste stanna. Spåret är blockerat av snömassor.
Två filmer, en och samma lärdom: tåg och snö går inte ihop. De är som eld och vatten. Inkompatibla. Snöar det, stannar tåget. Så har det alltid varit.
Därför finns bara en sak att göra i stället för att alla dessa myndighetspersoner skyller i från sig och slänger skit (vore det åtminstone snöbollar) på varandra:
Justera tidtabellen. Ställ in all järnvägstrafik från den 1 november till den 31 mars. Tågen får rulla de sju månader då Sverige är snöfritt. Det räcker gott. Med Adelsohn & co som landets tågledare åstadkoms sannolikt inbördes det kaos och bråk som gör att tåg även sommartid är det mest motbjudande av kommunikationsmedel.
Dyrt. Osäkert. Ovänligt. Det är i ett X2000-säte du längtar till Ryan Air.
När jag nyss tog risken att stiga på ett svenskt tåg (Kastrup–Varberg med övernattning Göteborg–Stockholm) var det olidligt trångt på första etappen. ”Det är många passagerare för att vi ställde in förra tåget”, sa tågmästaren. På morgonen var tåget en timme försenat. ”Det har varit en urspårning vid Falkenberg. ”Jag tjuvåkte med ett annat tåg för att nå X2000 i Göteborg. Men där gav sig tåget inte av. Vi får inte i gång det”, löd det i högtalaren.
Till skillnad från passagerarna i ”En dam försvinner” och ”Mordet på Orientexpressen” hade vi varken spionmystik eller lönnmord att fördriva tiden med.
Vi var en halvtimme sena i start. Med växelfel i Alingsås, ledningsfel i Herrljunga och oförklarlig väntan i Laxå var förseningen en och en halv timme när vi var framme. Ingen bar sig illa åt. Vi bara suckade.
Jag undrar hur en skotte skulle ha reagerat. Han skulle sagt: ”Var finns syndabocken?”
I Skottland snöade det långt över det normala. Snöskottningen var undermålig. Vägarna frös till is. Motorvägen Edinburgh-Glasgow blev ofarbar. Hundratals människor blev sittande i sina bilar natten genom.
Resultat: transportministern Stewart Stevenson avgick omedelbart.
Jag vill se Stevenson som ett föredöme för de svenska överstinsarna. Vem i Adelsohn & co avgår först?
I sitt avskedstal kan den personen, vem det nu blir, säga det uppenbara men av politisk korrekthet onämnbara: Det är dags för politiker och miljöaktivister att sluta lalla om höghastighetståg.
Höghastighetståg är i alla länder en vanvettsdyr, översubventionerad, kommunikationsform. Den kräver egna nya spår. I ett land, där Hallandsåstunneln efter 19 år bara är halvklar, tar det tusentals år att bygga spåren.
Vem ska bygga tågen? X2000 gick inte att sälja ens till Kina och Amerika. Den är ett exportfiasko i klass med Jas 39 Gripen.
Och köra dem? Ha! Vi har lokförare med besvär att lära sig klockan och de klarar inte av ens låghastighetståg.