Samtal om republik – i en blåblodig stad
COBURG. Den här stan är själva hjärtpunkten för kungalarvet i tiden.
Rännilar av blått blod rinner genom stan. Jag promenerar på torgen förbi statyer av prinsar och fältmarskalker. Alla har gemensamt att de heter Sachsen-Coburg und Gotha.
När första världskriget skulle utkämpas kom alla de ledande krigsherrarna – Tysklands kejsare, Rysslands tsar och Storbritanniens kung – ur den familjen. De var nära släkt med varandra, men på slagfälten var britten och ryssen fiende med tysken. Belgiens och förr i tiden även Bulgariens och Portugals kungar stammar också härifrån. Gatorna har krigiska namn som Kanonenweg och Kasernenstrasse.
Självklart finns en kraftig Coburg-åder i den svenska kungafamiljen. Kronprinsessan Victoria har minst två ingångar i släkten. Hennes farfars morfar är sprungen ur Sachsen-Coburg und Gotha, likaså hennes farmor, prinsessan Sibylla som hade Vestefästningen i stan som sin lekplats.
Och det var ingen slump att Coburg var nazistiskt styrt redan innan Hitler tagit makten. Hitler berömde Coburg som en vägröjare för den nationalsocialistiska andan.
Nu är stan en överciviliserad tysk barockidyll: grann och tråkig. Jag slog mig ner på Restaurant Lorelei, åt vit sparris med blåblodig Coburger Wurst, drack Franken Wein och tyckte mig plötsligt ha Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin vid bordet.
– Sverige måste bli modernt, hörde jag Mona säga. Det är dags för republik.
– Nja, sa Fredrik, det måste i så fall vara nån som står över politiken. Men naturligtvis är det vi politiker som ska bestämma. Jag tycker vi ska ta Peje Emilsson.
– Aldrig! Han är ju din propagandamakare. Och för övrigt, det måste vara en kvinna. Det kräver svenska folket. Margaretha Winberg vore rätt. Men hon har ju Svenska Spel.
– Och hon är sosse! Vi sa att vår president ska stå över politiken. Per Westerberg är bra. Vår talman.
– Ha. Högerspöke om någon. Och dessutom karl. Allt blir fel om vi sviker kvinnorna.
– I så fall vet jag, sa Fredrik. Kerstin Brunnberg. Hon skötte radion bra. I kulturrådet var de också nöjda. Och hon får gärna vara sosse för mig. Det sägs att hon blir stirrig bara, när det är stressigt. Som president får hon det aldrig stressigt.
– Ja, en bra kvinna. Men för gammal.
– Vaddå för gammal? Alla människor är gamla nuförtiden. Kungen lever tills han blir 95. Victoria är alltså 64 när hon får träda till. Nästan panschis.
– Vi måste ha nån som verkligen vill vara president.
– Du talar om Björn Eriksson eller Anders Wijkman.
– Gubbs, Fredrik. Kom igen. Vi ska sträva efter ett brett, enande namn. Någon som är folklig.
– Då är det Lasse Kronér eller Lars Werner. Lever han förresten? Göran Hägg var inne på tanken att vi skulle ha en vald monarki. Han föreslog Carl XVII.
– Carl XVII?
– Carl XVII Bildt. Försök hänga med.
– Då är Stig Malm ännu bättre.
– Kom igen, Mona. Nu skärper vi oss. Du har sagt att det ska vara en kvinna. Annars blir det ingen president. Och lite yngre. Hon den där i tv. Hon är inte bara snygg. Hon är den första i sin generation tjejer som kan visa sig i tv utan att förfalla till bimbomanér. Ebba von Sydow.
– Nu är vi på rätt spår, Fredrik. Jag vet en ännu bättre. Lite snygg. Lite kultur. Lite fin. Lite lagom. Står alltid i opinionens mittfåra. Maria Schottenius.
– Bra, Mona. Och hon kan inte ha något annat att göra nu när Dagens Nyheter demonteras. Men om det gäller att vara tillgänglig så blir väl Yrsa Stenius friställd efter sin PO-fadäs. Inget dumt namn. Fast du har glömt den allra bästa.
Jag tog en klunk och lyssnade spänt till mina gäster.
– Rätt kön, rätt ålder, avslutade Fredrik. Alla skulle bli nöjda. Du själv, Mona. Mona for President! Du är som klippt och skuren.