Kärlek är som solbrillor i pannan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi "möttes" på en chatsajt. Fattade tycke för varann utan att ha träffats eller ens hört varandras röster på telefon. De alltmer berusade ettor och nollor som våra e-brev var skapta av vävde snart silvertrådar av längtan mellan oss. Vi sa "jag älskar dig"på MSN innan vi ens hade setts!

När vi väl sågs var mötet bara en bekräftelse av något vi bägge redan "visste". Hon bodde utomlands så var tredje vecka flög den ene av oss till den andre. Resten av tiden matade vi det växande monster som var vår telefonräkning.

Det finns ett persiskt ordspråk som säger att "hjärta finner väg till hjärta" och syftar på att det finns en speciell förbindelse mellan människor som gillar varann. Det kändes som om vi hade en sexfilig autobahn mellan våra bultande röda. Jag kunde sitta och önska att hon skulle ringa och hon gjorde det tio sekunder senare, och vice versa! Vi brukade säga att avståndet mellan oss övervanns av bandet mellan våra hjärtan.

Det hela gick så långt att jag sjöng ballader för henne på kvällarna. På grund av den fysiska frånvaron av damen i fråga klinkade jag gitarr och sjöng för mitt vardagsrum! Sådant klet vill man inte kännas vid nu, men då härskade en annan regim: förälskelsen var kung. Allt var tillåtet.

Vad jag insåg då - och här kommer poängen - var att jag hade en flickvän som jag inte träffade. Hon fanns inte där jag var. Mitt liv var precis som förut, bortsett från de feta telefonräkningarna som var resultaten av våra maratonsamtal.

Jag fick inte mer sex. Faktum är att jag fick mindre eftersom mina dagar som festande singel var över. Jag hade inte råd att gå ut (flygresor att betala) vilket inte spelade någon roll ändå; jag varken kunde eller ville titta på andra tjejer.

Samma skitväder, samma ständigt försenade pendeltåg, samma trista jobb... Det enda som hade förändrats var den absoluta vissheten om att det, någonstans i denna värld, fanns någon som brydde sig extra mycket. Stjärnorna på natthimlen kunde vara hur många miljarder de ville, jag var två och vi var ett. Jag var enormt älskad. Den känslan var det enda som skiljde "livet suger"-Nima från "livet leker"-Nima.

Några månader senare var relationen lika död som en kanin som fått för sig att leka på en sexfilig autobahn. Hennes känslor var borta - med tusen fråge- och utropstecken inom mig som följd.

När jag hade fått perspektiv på det hela uppstod frågan: Hur viktigt var det huruvida hon verkligen älskade mig, så länge som jag var övertygad om att hon gjorde det? Mina känslor var äkta. Resten kvittade.

Tidigare trodde jag att kärlek är något som hittas hos någon annan. Nu vet jag bättre. Vi söker förtvivlat efter någon annan, men den personen är bara spegeln för vår egen kärlek.

Ofta älskar vi inte personen vi "älskar" utan snarare kärleken själv. Vi vill berusa oss i förälskelse. Vi älskar drogen, inte langaren.

Så vi letar efter lycka och kärlek och ser det som något utanför oss själva, när fanskapet egentligen bor inombords och är ständigt tillgängligt. Om vi inte ser den så är det för att vi redan har den, som ett par solbrillor som man inte hittar när man har dem på pannan.

Den där varma känslan av lycka, samhörighet och att alla pusselbitar faller på plats, den som får en att le stort trots att man missat bussen i forsande regn en kall oktoberkväll, kan i princip frammanas när som helst. Det är svårt och det krävs övning, men det går.

Nima Daryamadj