Hovrättens texter ett perfekt exempel – på ofrivillig svart humor
Juridisk text kan ibland vara vansinnigt rolig. Det låter kanske osannolikt. Men Svea hovrätts beslut på skärtorsdagen att bevilja Thomas Quick resning när det gäller ytterligare två mord innehåller verkliga pärlor av – möjligen ofrivillig – svart humor.
Thomas Quick har inte heller mördat Gry Storvik och Trine Jensen, medger hovrätten knotande av obehag. Något annat utslag är nämligen inte möjligt sedan åklagarsidan enat sig med Quicks försvarare om att bevisningen i målet varit förfalskad på avgörande punkter.
Exempelvis de filmade vallningar på brottsplatserna där det framgår att Thomas Quick inte känner igen sig och inte har en susning om var han är. Det vill säga så ser filmerna ut i original. Men när polismannen Seppo Penttinen fått tid att redigera filmerna, och lägga till en speakertext som påstår motsatsen till vad filmen egentligen visar, så ser det ut som bevis. Och det lurade domstolen.
Svart har alltså förvandlats till vitt och tvärtom. Och vad har Svea hovrätt att säga om en sådan manipulation? Jo:
”Vid en jämförelse med det ursprungliga filmmaterialet kan det sättas i fråga om de bearbetade versionerna av vallningarna ger ett tillförlitligt underlag för de bedömningar som tingsrätten har gjort.”
Roligast är väl ordvalet ”bearbetade versionerna”. ”Kan sättas i fråga” är inte heller för mycket sagt.
Och när Svea hovrätt skall ta sig an problemet med att Thomas Quick utsattes för falska tekniska bevis lyckas man förhålla sig överraskande lugnt. Saken var den att mordoffret Gry Storvik bar spår av blod som inte kom från henne själv och hade sperma i underlivet.
Med hjälp av sin förhörare har Thomas Quick mödosamt arbetat fram en berättelse där han slåss med Gry Storvik och sedan våldtar henne. Det tycks ju stämma med de tekniska bevisen. Bara ett problem: varken blodet eller sperman kom från Thomas Quick. Domstolen har alltså fått ta del av en teknisk bevisning som friar Quick men som ändå vänts mot honom.
Svea hovrätt konstaterar coolt att domstolens slutsatser var orimliga. Och det kan man ju hålla med om. Men man borde kanske också fråga sig hur det var möjligt för Thomas Quick att till slut få ihop en bekännelse som verkade som om han varit på en plats han aldrig varit på och dessutom mördat en kvinna på så vis att han blodat ner henne på ”rätt” ställe och våldtagit henne.
När det gäller det senaste resningsfallet, Johan Asplund, konstaterade den chefsåklagare som tog själva nedläggningsbeslutet, att Thomas Quick under förhörens gång fick ”en svårförklarlig hjälp” av förhöraren för att till slut, efter femtioelva vändningar, få ihop en historia som stämde.
Svårförklarlig hjälp? Det är också en rolig formulering.
Vad som nu kommer att hända är att en åklagare får ta hand om de två senaste mordfallen och pröva om han kan få Thomas Quick dömd i en ny rättegång. Det kan han inte, bland annat för att den i Quick-sammanhang så sällsynta tekniska bevisningen faktiskt friar honom. Alltså kommer även dessa mål att läggas ner. Och då är Thomas Quick av med fem felaktiga morddomar. Och ytterligare tre står på tur, där utgången kommer att bli densamma. Quick innehar då ett svårslaget svenskt rekord, möjligen världsrekord. Det har också hans advokat, Claes Borgström.
Olyckliga omständigheter kan göra att en enstaka dom då och då blir fel. Men när det är fråga om åtta felaktiga morddomar i rad är det ett systemfel. Falsk bevisning åtta gånger i rad kan bara förklaras med att Thomas Quick hamnat i klorna på en liten sekt som drev varandra till någonting som närmast framstår som psykos. Där finns kvacksalvare som skulle framkalla ”förträngda minnen” av det ena mordet konstigare än det andra – Quick har bekänt ett trettiotal mord utan att sektmedlemmarna anade oråd. Där finns en åklagare som numera ägnar sig åt att JO-anmäla de kolleger som förordar resning. Där finns en utredande polis, han med den svårförklarliga hjälpen, om vilken Pressens opinionsnämnd har slagit fast att det är ett grovt brott mot pressetiken att beskriva hans manipulationer.
Där finns en advokat som till slut räddade målet rörande Johan Asplund genom att i sista stund, strax före nedläggningsbeslut, hjälpa Quick med några ”nya omständigheter” så att han till slut kunde dömas. Inga av dessa rättssamhällets dödgrävare kommer att stå till svars, förklarade Justitiekanslern Anna Skarhed i gårdagens Aftonbladet. Hon ”ser i nuläget inte någon anledning” att ingripa i en av de värsta rättsskandalerna i svensk historia.
Kvarstår att samhället bara funnit två skurkar att pricka i denna härva. Reportern Hannes Råstam och undertecknad kolumnist i Aftonbladet. Det är också ett utslag av svart humor.
För övrigt anser jag …
… det är skandal att en avSVT:s skickligaste reportrar och programledare Anna Hedenmo skall behöva degraderas till nyhetsuppläsare i Aktuellt.
... Camilla Läckberg redan nu kan sägas ha mer än nödtorftigt upprättat författarkårens anseende som danstävlare.
... Svea hovrätts skickliga val av datum för att offentliggöra det senaste beslutet om resning för Thomas Quick, skärtorsdagen, var en garanti för minsta möjliga publicitet.