Vrede och våld har avlösts av leenden
JOHANNESBURG. Det som på andra veckan här i Sydafrika slår mig mest är hur lätt människor har att le. Vilken skillnad mot det återhållsamma, uppgivna Europa med dess kollektiva surmulenhet.
Kan leendena vara genetiskt betingade?
Knappast. Jag minns Sydafrika från förr. Det var bland de svarta vrede och tårar. Det var den självklara reaktionen på den perversa apartheidpolitiken, rasåtskillnaden som motiverades med ord ur Bibeln. De vita upprätthöll sitt herravälde med våld och lagstiftning.
I flera år, framför allt när jag i mitten på sjuttiotalet var Aftonbladets korrespondent i Nairobi, försökte jag få visum till Sydafrika. Jag – och Aftonbladet – nekades varje gång.
Men sensommaren 1985, när rasoroligheterna gick mot ett crescendo, undantagstillstånd införts och den vita maktens våld blev än mera brutalt, tog jag en rövare: Jag råkade vara i Paris. Jag gick in på en resebyrå och sa att jag ville köpa en jaktresa till Botswana – men att jag ville göra ett stopp i Johannesburg och hälsa på vänner. Pas de problème. En vecka senare hade jag visum och flygbiljett. Jag visste att det jag gjorde stod i strid med Sydafrikas medierestriktioner och att jag skulle behöva byta hotell varje dag för att polisen inte skulle hinna få fatt på mig. Jag var väl förberedd.
Förberedd på allt utom apartheids elakhet och småttighet. Därför redovisade jag redan första kvällen i ett reportage min häpenhet. Jag skrev:
”Hjärtat hoppade när jag på ett litet tegelhus i korsningen Simmonds och Bree Street i den här miljonstaden såg skylten med dess svarta bokstäver på gul botten.
Det var alltså sant!
Jag hade varit i Johannesburg i bara en timme och jag hade kommit för att med egna ögon se det hela världen sedan decennier vet är sant i Sydafrika, det allra mest signifikativa.
Ändå blev jag häpen, när jag fick se just det jag hade väntat mig.
Jag gick in i tegelhuset. Det rymde fyra toalettstolar, två av dem med lock, sex pissoarer, två handfat, en soptunna i plåt och buren för en pissoarkontrollant.
En mugg, alltså. Men inte så harmlös som det låter. Jag upplevde här sensationen att för första gången pissa på en rassegregerad pissmugg.
Skylten utanför hade på högerdörren sagt BLANKE MANS, vita män, på vänster BLANKE VROUENS, vita kvinnor.”
Jag sa att jag var bättre förberedd än de flesta. Jag hade nämligen vuxit upp i den enda stad i Sverige, Ängelholm, där lokaltidningen originellt nog försvarade den vita befolkningens maktutövning. Tidningens ägare, som hette Thure Jansson, hade en förklaring: ”Jag är gammal nog att komma ihåg boerkriget (1899–1902). Jag beundrade afrikaans (de holländskättade boernas) tapperhet mot de usla engelsmännen. Nu visar jag lojalitet mot mina barndomsminnen.”
I samma veva, fyrtiotalets sista år eller femtiotalets första, hade jag indirekt konfronterats med apartheid. Jag kom senare, när Aftonbladet 1988 gjorde en hel bilaga, Amandla! (Frihet!), om utvecklingen i Sydafrika, där de svarta hade ett enormt stöd från omvärlden, att berätta minnet. Jag skrev:
”Jag hade knappt nått puberteten. Men jag var på tonårspojkars vis fascinerad av berättelser om sex och snusk. Min syssling Gösta hade gått till sjöss, gick på en Afrikatrad med Transatlantic. Han kom tillbaka med den mest bisarra berättelse från ett land, som jag inte ens hade hört talas om: Sydafrika.
’Där’, sa sysslingen, ’kommer polisen och rycker oss sjömän ur sängen och ger oss stryk om vi knullar med svarta tjejer.’
Vi grabbar var övertygade om att Gösta ljög – men historien var fascinerande och hetsande – och Gösta stod på sig: ’Det är förbjudet. Det står i lagen.’
Göstas knullberättelse var länge den enda kunskap vi hade om Sydafrika. Egentligen räcker den. Den ger essensen av apartheid.”
Nelson Mandela släpptes ur fängelse 1990. Det första fria valet hölls 1994. Sydafrika blev normalt, ett land bland andra. Det skedde fredligt genom evolution i stället för i revolution.
Bara 16 år har gått och den övergripande bilden är: Det har gått mer bra än dåligt.
Leendena har en naturlig förklaring.