Var solidarisk mot dig själv nu, Mona
Hej Mona och grattis! Vi känner inte varandra men jag dristar mig ändå till att bli lite personlig i tilltalet. Det känns som min förbaskade plikt att lägga näsan i blöt. Om du upplever en viss farbroderlig ton ber jag om ursäkt, även om jag faktiskt är ett helt år äldre än du.
Hur som helst, grattis. För även om det känns bittert och sorgligt i dag så kan det mycket väl leda till ett nytt och bättre liv. En inställd karriär är också en karriär. Nu har du chansen att peka med hela handen mot resten av ditt eget liv. Var solidarisk med dig själv ett tag. Sätt jaget före laget.
Köp vilka väskor du vill. Ät så mycket Toblerone du orkar. Ta all den timeout du behöver.
Du var landets yngsta riksdagsledamot redan 1982 men har jobbat inom politikens värld sen ... ja, ungefär sen du lämnade Barbieklubben. I över fyra decennier har du suttit i möten. Jag begriper inte hur du orkat. Alla dessa breda gubbar med sina beiga byxor och snedknutna slipsar. Alla plastkoppar med surt kaffe. Alla protokoll och agendor och utskott. Alla dessa knivhugg. Alla svek och bedrägerier.
Det är en konst att kasta in handduken. Att kapitulera behöver inte vara att ge upp. Nederlagets stund kan vara en befrielse. Ta vara på chansen. Din egen personliga framtid avgörs inte genom omröstning eller valberedning.
Jag har ju inte en aning om vad som rör sig i ditt huvud? Kanske är det kalabalik. Eller helt tomt. Är du orolig? Det ska du inte vara. Det finns plats för dig även utanför partihögkvarteret. Bra politiker är användbara lite varstans, och det är fullt tillåtet även för sossar att starta nya liv. Se på Margot i Bryssel, Thomas i USA eller Ulrica i glasriket.
Du behöver ingen herrgård för att manifestera din viktighet. Du är inte den typen. Du är typen som biter ihop och kommer igen. Gör inte det. Ännu. Ta det lugnt. Sov länge på morgnarna, knalla ut i skogen, släng kalendern, kasta klockan och ta ett steg i sänder i din egen takt. Varken politiken eller mänskligheten behöver fler högpresterande robotar.
Från sjuttiotalet kommer jag ihåg uttrycket: I dag är första dagen i resten av ditt liv. Jag tyckte att det var fyndigt och fånigt på samma gång, långt innan folk börjat tjata om carpe diem. Men själva insikten har jag burit med mig. Det är ju exakt så det är.
Minns också att vad som än händer har vi alltid Springsteen. Och han är alltid sosse.