Tog jag i för hårt den gången? Jag tror det
"Det sämsta jag har upplevt i en svensk domstol", skrev jag nyligen i en kolumn som var kritisk mot en åklagare.
Nu har domen kommit – och den gick åklagarens väg.
Bakgrunden:
Den 21 augusti 2012 högg en medelålders svensk man ihjäl en annan man i Thailand. Ett knivstick i halsen och livet var över.
Åklagare Björn Frithiof ansåg att mannen hade gjort sig skyldig till mord, men Nacka tingsrätt dömde honom till ett år och sex månaders fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.
Jag var på plats den sista dagen under förhandlingen i hovrätten, då åklagaren och försvarsadvokat Thomas Bodström höll sina pläderingar och skrev samma dag en text.
Kolumnen kretsade i stor utsträckning kring tingsrättens sågning av utredning och bevisning. Konstigheter saknades inte, hade domstolen kommit fram till:
Ingen brottsplatsundersökning hade gjorts, den thailändska polisen slarvade bort kniven, felaktiga protokoll upprättades om den misstänkte svenskens namn, ålder och hudfärg, det visade sig att vittnen hade begärt ordentligt betalt för att komma till en rättegång i Sverige och under förhör via länk från Thailand föregicks några gånger vittnens svar av diskussioner med en lokal åklagare.
Under hovrättsförhandlingen visade det sig dessutom att obduktionsrapporten, ett i sammanhanget viktigt dokument, inte hade upprättats av en läkare, som åklagaren påstod i sin stämningsansökan.
Det hade i själva verket skrivits av en polis och var enligt en svensk rättsläkare amatörmässigt.
Jag har, för att uttrycka det milt, sett bättre utredningar.
Om tingsrättens slutsatser skrev jag. Men jag skrev också att jag inte begrep varför åklagaren överklagade och avslutade texten med en förhoppning om att aldrig mer behöva "se någonting sådant här utspela sig i en svensk domstol".
Några dagar senare fick jag ett mejl från Björn Frithiof. Han hade synpunkter på min kolumn, ansåg att den brast i objektivitet och att jag hade utelämnat för den misstänkte försvårande omständigheter.
Jag svarade att mitt uppdrag som nyhetskolumnist är ett annat än nyhetsreporterns. Jag ska ta ställning och mina texter får – eller rättare sagt bör! – vara subjektiva. Jag påpekade också att en hel del av mitt resonemang var hämtat ur tingsrättens dom.
Vi mejlade fram och tillbaka några gånger. Det var, tycker jag, en givande diskussion.
(Uppenbarligen tyckte även åklagarmyndigheten att samtalet var intressant. Det lades, med mitt medgivande, ut på myndighetens intranät).
Så kom hovrättens dom i fredags. Tio års fängelse för mord. Domstolen höll med åklagaren: den åtalade hade gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande. Försvarets resonemang om självförsvar höll inte.
Ett av journalistikens problem är att lägga sig på rätt nivå. Redigeraren som skriver rubriker. Reportern som ska hitta en vinkel. Alla brottas de oupphörligen med ett problem: Tar jag i för hårt? Eller är jag för mesig?
Det senare, överdriven försiktighet, har jag gjort mig skyldig till fler gånger än vad jag orkar räkna till.
Tog jag i för hårt den här gången? Jag tror det. Jag borde något ha redogjort för åklagarens syn på fallet.
Jag var övertygad om att hovrätten skulle såga åtalet på samma sätt som tingsrätten gjorde, vilket visade sig vara ett felaktigt antagande.
Även hovrätten är kritisk mot utredningen. Och det går att ha synpunkter på domen. Advokat Thomas Bodström beskriver den som en "djup juridisk kollaps" och ska försöka få Högsta domstolen att ta sig an målet.
Tio års fängelse är det lägsta straffet för mord. Det tillhör inte vanligheterna i vår tid att en domstol lägger sig så lågt. Möjligen tyder det på att hovrätten inte kände sig bekväm.
Jag tror inte att sista ordet är sagt om det här egendomliga fallet. Men det är strängt taget en annan diskussion än det resonemang jag har fört här.