Sverige förändrades från ett mat- till ett mutland
Jag andades ut, när jag i veckan läste resultaten för valet av Världens 50 Bästa Restauranger.
På listan: inte en enda svensk krog.
Skönt. Då slipper vi att skämmas över vad som i fotbollens värld skulle kallats ”match fixing”.
Det är ett uttalat mål av svenska regeringen (närmare specificerat statsrådet Eskil Erlandssons landsbygdsdepartement, som sysslar med allt från vargjakt och surströmming till samer och ekologisk produktion) att Sverige ”ska bli den främsta gastronomiska makten i Europa”.
Det är inget konstigt i det. Sverige är a l l t i d bäst på något.
På sjuttiotalet var vi bäst i världen i tennis. Sedan gick luften ur och i dag kan vi inte namnet på en enda snubbe som bär en racket under armen, än mindre kan slå en boll.
På åttiotalet var vi bäst i världen på bilar. Vi till och med sålde bilar. Men det enda Saab numera säljer är sina fabrikslokaler.
På nittiotalet var vi bäst på musik. Jag vet inte om att det var att vi sjöng högt eller att vi var ena baddare på att spela in utländska artisters skivor. Hur som helst har det blivit väldigt tyst.
På nollnolltalet var vi bäst på IT. Vi hade både Birgersson och von Holstein. Men det var länge sedan någon sa att vi är Silicon Valleys likar.
För alla våra mästerskapsgrenar gäller: vi hajpar dem så vi storknar. Vi tröttnar och blir omkörda.
Nu är det tiotalet och det är i gastronomi – matlagning, krogar – Sverige ska bli Europabäst.
I fjol kom signalen att vi var på rätt väg. Krogen Mattias Dahlgren på Grand Hotel kämpade till sig plats 25 och Oaxen i skärgården plats 42 på 50-bästalistan.
I år skulle det bli ännu bättre – och en så kallad konceptutvecklare, Lars Peder Hedberg, tog på sig uppdraget att försöka vinna fler röster från den jättelika internationella juryn. I telefon från London bekräftade Hedberg för mig:
”Ja, det är officiell politik.” Och varför inte. Livsmedelsbranschen är viktig för vårt lands jordbruk. Restauranger hjälper till att bota ungdomsarbetslöshet. Turism genererar pengar och restauranger har en nyckelroll i turismen. Sedan Noma i Köpenhamn i fjol korades till världens bästa restaurang har där inte funnits ett ledigt bord.
Korades? Av vem? Och, handen på magen, kan man verkligen tävla i mat? I matkonstens främsta land, Frankrike, ger sig kockar och krogar inte in i sådant trams.
Men i tävlingen ”Världens 50 Bästa Restauranger” utses en ordförande i var och en av 27 regioner världen över. Dessa i sin tur utser sin jurys 30 medlemmar. Sålunda röstar 837 handplockade journalister, kockar, krögare och matvrak.
Skulle man inte kunna styra utgången en smula? Hedberg, som är juryordförande i den nordiska regionen tänkte till. Tillsammans med Visit Sweden, som är en statlig myndighet, bjöd han in elva personer vilka, med New York Times ord, var ”50-bäst-väljare på en alla-utgifter-betalda-resa för att äta på ett antal av landets ledande restauranger”. De spisade i skärgården, de spisade i Jämtlands vildmark.
Jag frågade Visit Sweden om uppgiften var sann. Vänligt svarade Bitte Olsson i ett mejl: ”Resan var en del i ambitionen att visa upp vår fantastiska svenska matkultur i och med satsningen ’Sverige – det nya matlandet’.”
Visst. Men ännu mera blev det: Sverige – det nya mutlandet.
Tilltaget liknar det som delegaterna i Internationella olympiska kommittén och Fifa utsätts för, när det ska röstas om var nästa OS eller fotbolls-VM ska förläggas. Ingen tror väl att Soti skulle fått vinter-OS utan hjälp av mutresor och presenter. Fotbolls-VM i Qatar är resultatet av en arabisk Hedbergs lobbyarbete.
Det är handel med köpta röster. Det är metoder som är fula och osportsliga. Sverige har krupit ner på Ugandas nivå.
Men den här gången gick hut hem. Mattias Dahlgren och Oaxen åkte ut från listan och ingen ny svensk krog kom in. Vi är sämre än Peru och Holland, Österrike och Mexiko.
Nu kan vi sikta in på någon ny bransch eller ny sport att bli mästare i. Och återgå till strömming och rimmat fläsk med löksås.
Jag läser just nu ...
... en tunn liten pocket som är mer än tio år gammal, ”I sällskap med språket” av Catharina Grünbaum. Hon var språkpolis på Dagens Nyheter och jag brukade tycka att hennes språkspalt var rigid. Men boken är lärd och lättläst, fylld av finess och finurlighet.
20 000 nya poliser ...
... är i underkant, när polisarbetet ska innefatta detektivbragder av följande slag:
”Stön genom vägg fällde sexköpare”
”När den 46-årige mannen försvann in hos den prostituerade kvinnan smög poliserna fram och lyssnade genom väggen. På så vis fick de bevis för att en sexakt pågick. Mannen greps utanför och på tisdagen dömdes han i Karlskrona till dagsböter för köp av sexuell tjänst. (TT).”
Det var arbetets belöning: stön för mödan. En av mina alerta läsare frågade om det inte var dags för Wallander eller Gunvald Larsson att ta sig an dessa delikata fall. Men jag kände att det inte var dags att skoja. Med tanke på spioneriet mot Persbrandt med flera svarade jag: ”Är det inte dags att vi låter vuxna svenskar på sin fritid göra vad fan de vill?”