Är knark mer bajs än vin på låda?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ibland studsar man. Som när en dam satt i P 1 och upprepade samma mening med sin allra mesta myndighetsröst. ”Knacka bajs”, sa hon. Inte en gång utan säkert fjorton gånger. Senare skulle det visa sig att ”knacka bajs” i själva verket var socialdepartementets satsning ”knark är bajs”, vilket i och för sig inte kändes så mycket mer naturligt. Och det är väl det som är en del av problemet. Om Sveriges ungdomar hör en dam av den mer välartikulerade sorten som säger att ”knark är bajs” på P 1, väger det antagligen hyfsat lätt jämfört med när snacket går om att Media-Sverige snortar vitt pulver på krogen. Det är bara en gissning jag gör. Och det är här Chuck kommer in. För precis när jag sitter och funderar över om knark är bajs eller inte ramlar jag över boken ”Killing yourself to live”.

Chuck Klosterman är en kille som gör en odyssé över USA, och Chuck åker runt till en massa legendariska ställen, som Chelsea Hotel och Joshua Tree eller för den delen West Warwick – där han snortar billig koks i en Ford F-150 pickup. Det bakvända är att det är killar som Chuck vi behöver. Någon som resonerar. Någon som (på en upplevd detaljnivå) kan redogöra för att fördelen/nackdelen med att ansluta sig till kokaingänget (i alla fall i New York) är att man känner sig fantastisk och dansant och ensam i stort sett hela tiden. En känsla som sitter i mellan tjugo och tjugoen minuter, innan man blir fullständigt besatt av att få tag på mer. Hur kokainkulturen har en tendens att innefatta de sämsta samtalen, den sämsta vänskapen och den sämsta sortens obeskrivliga lyckokänslor.

För att få gratis kokain har tjejer sex med män som de vanligtvis inte skulle ha dansat med. Människor ger upp den integritet de inte hade till att börja med. Och ”När du snortar kokain tillåter du dig själv att bli löjlig i hopp om att framstå som cool och det är det dummaste val en smart person kan göra”.

Jag köper det, men ingenting är

enkelt, och det kan man ju trots allt känna, att: Hey, här sitter jag och suger i mig en bag-in-box och en halva Skåne under en påskhelg. Vem är jag att döma? Egentligen. Vad gör en berusningsform värre än en annan? När blir det sunkiga sunkigt? Är det bara olagligheten som stör? Och vad tycker egentligen ”den kände popskribentens” unga fans och kommer färre eller fler att köpa ”den skånska popartistens” plattor i framtiden.

En gång skulle jag ut och rapportera från ett EFS-läger. Ett gäng ungdomar stod på scenen och spelade upp en rad moraliskt uppbyggliga scener, och det som slog mig mest var det korta steget mellan den första folkölen och det totala förfallet. Sträckan mellan ”Vill du ha en Ö.L.?” (för det var så man uttalade det allra fulaste) och den härligt naturliga frasen ”Ska du hänga med en stund och knarka?” Tänk om det är det vi håller på med. Tänk om det är det jag håller på med. O.c.h. s.å. t.o.g. d.e. n.å.g.o.t. v.i.t.t. p.u.d.e.r. p.å. n.ä.s.a.n.

Det är här jag lutar mig mot Chuck. Och det är här jag lutar mig mot en husvägg.

När man sitter lutad mot en husvägg i solen och dricker den tredje ölen kan man intala sig att det handlar om något slags förhöjd livskvalitet. Solen blir lite soligare och mina skämt känns lite roligare. Ju mer vi är tillsammans och här sitter vi och firar in våren med att dricka tre öl för mycket.

Att sitta två polare i en fönsterkarm en ljummen aprilnatt och kolla på stjärnorna och dela ett halvt paket cigg kan få en att intala sig att det inte handlar om ett missbruk. Att det finns en skillnad mot att stå ensam under en köksfläkt och inhalera. Att det finns en skillnad mot att ligga på knä på ett nerpissat golv på en offentlig toalett och dra upp något vitt i näsan från en toalettsits. Att mysfaktorn onekligen borde vara lägre, och att beroendefaktorn borde vara högre.

Men det är som sagt bara en känsla.

Lena Sundström