Sverige kan enas – även utan kriser

Sverige behöver en rejäl naturkatastrof.

Så tänker jag, men inte på allvar. Naturligtvis. Däremot undrar jag vad som krävs för att vi ska ta hand om varandra.

I dagarna har allting handlat om förakt. Vems rätt eller fel det är att EU-valet gick som det gick. Och det tycks vara omöjligt att säga sin mening utan att samtidigt trampa på någon oskyldig.

Somliga stoltserar med att just deras område röstade rätt och fastslår egentligen bara att de sitter på bekvämt avstånd från problemen. Andra pekar ut kommuner som röstade fel och menar att folk som bor där utgör lågutbildat skräp som särskriver och glor för mycket på TV3. Resten skyller på dem som inte röstade alls.
 

Men ett samhälle byggs inte enbart på valdagen. Ett samhälle är som en olympiad. Den har ganska lite med de olympiska spelen att göra. En olympiad är de fyra åren mellan tävlingarna. Det är tiden då arenorna byggs och atleterna tränar. Utan vägen dit har målet ingen mening.

Just därför går mina tankar till Bosnien. Jag växte upp med bosnier som flydde hit från Balkankriget. Svenska familjer i grannskapet hjälpte dem med det allra nödvändigaste. Bosnierna gav tillbaka i form av evig vänskap.

Jag fann mina bosniska vänner via fotbollen, som betyder så mycket för dem. Många menar att deras landslag blev den samlande kraften som hjälpte landet att resa sig ur krigets ruiner.
 

Nu när Balkan har drabbats av en naturkatastrof tvingas människor återigen att fly. Och det är där, mitt i krisen, som mänskligheten visar sitt rätta ansikte. Bosnier, som en gång sattes i koncentrationsläger av serber, åker nu över till serbiska byar för att hjälpa till. Och tvärtom. Flodvågorna krossade inte bara samhällen, utan även etniska gränser mellan forna dödsfiender.

Samtidigt tänker jag på min nuvarande hemstad. Jag älskar Malmö, även om segregationen och klyftorna gör det svårt.

Egentligen har jag bara sett staden enas en handfull gånger under de snart nio år jag har bott här. Det var när serieskytten Peter Mangs spred skräck om nätterna. Och när Malmö FF vann sina SM-guld. Då var vi inte fattiga, rika, indier, muslimer eller judar.

Då var vi bara Malmöbor.
 

Vi kan lära av Bosnien, av Malmö och av det kollektiva rus som uppstod när Sverige tog VM-brons 1994. Vi människor kan enas, bara vi vill.

Men för det behöver vi ingen naturkatastrof, massmördare eller något framgångsrikt fotbollslag. Och vi behöver inte heller älska våra folkvalda för att älska vårt land, vår stad eller våra medmänniskor.

Allt vi behöver göra är att följa den gyllene regeln, den som går genom alla nationsgränser och trosuppfattningar:

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Blekingepop

I de blekingska skogarna strax utanför Svängsta ligger Faråkra. Därifrån kommer Olle Blomström alias Far­åker. Hade all musik låtit som hans debutalbum ”Början på slutet”, ja då hade det varit fred på jorden.

Skånepop

Malmömusikern Alice Bomans debut-ep ”Skisser” knockade kritiker hela vägen över Atlanten. Med uppföljaren ”EP II” lär hon även få sitt definitiva genombrott på hemmaplan. Musiken är skör som morgondagg, mjukare än snöflingor i april.

Följ ämnen i artikeln