Glädje har blivit apati och vilsenhet
Socialdemokraterna är riktigt illa ute.
Statsråden har något jagat i blicken. Glädjen över att ha återtagit regeringsmakten har förbytts i en slags apati och vilsenhet.
Socialdemokraterna går igenom sin värsta kris i modern tid. Opinionssiffrorna är nere på samma låga nivåer som under Håkan Juholts korta tid som partiledare.
Men då handlade det om att en person hade hamnat på fel plats. Nu är problemet mer djuplodande.
Dessutom har den interna kritiken, som varit tyst ganska länge, tagit fart igen. Det är mycket illavarslande för Stefan Löfven och S-ledningen. Det finns få som slår Socialdemokraterna på skvaller, ränksmideri och knivhugg i ryggen.
Vad gör Stefan Löfven för fel? Ganska många tyvärr.
Det första han borde göra var att stänga in sig med sin stab och bena i Socialdemokratins alltför många budskap. Sålla fram dem som är viktigast och skapa en plan för hur målet ska nås i vart och ett av fallet. Lützendimman måste bort och ersättas av klarhet.
Den andra arbetsuppgiften skulle vara att placera ut regeringens, och därmed Socialdemokraternas, viktigaste mål på den socialdemokratiska himlen. Alltså hur väl rimmar de med frihet, jämställdhet och människors lika värde för att nämna några käpphästar (S).
När det väl var avklarat skulle Socialdemokraterna skaffa sig kommunikatörer värda namnet. De måste se till att budskapet håller ihop. En flykting kan inte ena dagen vara en investering. För att nästa dag vara en person som helst aldrig borde visa sig. I alla fall inte i närhet av den svenska gränsen. Det ger ett förvirrande intryck, världsbilden kan ju inte ändra sig hur ofta som helst.
Därefter skulle hela regeringen skickas på charmkurs. Det gör inget om man ler och ser ut som det är kul på jobbet. Tvärtom, det underlättar för alla.
Däremot försvårar det om man ser ut som om man inte riktigt har koll på läget. Då blir alla oroliga och det gäller även väljarna.
Stefan Löfven har inte varit heltidspolitiker mer än tre år. Det är i vissa stycken en tillgång. Löfven tänker lite utanför boxen.
Men det är framför allt en nackdel. Även om det inte är någon dans på rosor att vara IF Metalls ordförande heller är det ett uppdrag som i huvudsak utförs utanför medias strålkastare. Den ständiga lärningsprocess som media och allmänheten utsätter framstående politiker för har han sluppit. Och det märks.
Det märks också i att Stefan Löfven gärna tror att det finns en motpart, någon som han har rätt att förhandla med. Det gör det inte i politiken. Där kan alla dra och låta den som sitter på makten sköta det bäst han eller hon kan.
Socialdemokraterna kallar sig själva för framtidspartiet. Men är det en uppfattning som delas av svenska folket? Med stor sannolikhet inte. Partiet har inte presenterat några framtidsdrömmar på mycket länge. Politiken karakteriseras snarare av administration och rattande av, nog så viktiga, detaljer.
I rättvisans namn måste sägas att regeringens, och därmed Socialdemokraternas, nuvarande vilsenhet i hög grad beror på flyktingkatastrofen. De har tagits på sängen av den.
Men under valåret 2014 kom 80 000 flyktingar till Sverige. Trots det nämndes inte frågan i Socialdemokraternas valmanifest.
Det var ett grovt underskattande av sprängkraften i att oväntat många ska ha tak över huvudet, mat för dagen och slussas ut som skattebetalare på arbetsmarknaden. Det får Socialdemokraterna betala för nu.