Har rikspolischefen tvingat Leif GW Persson till tystnad?
Mord. Illdåd. Förklaringar.
Nej, detta är inte ord om massakern i Norge och Anders Behring Breiviks och dennes mentala hälsa.
I stället: mordet på Olof Palme för 25 år sedan.
Ouppklarat – men nu i händerna på kriminaloraklet, den mumlande tv-stjärnan Leif GW Persson, Sveriges Sherlock Holmes.
Han deklarerade nyligen (i Expressen den 21 juli), att ”jag och mina medarbetare kanske kan lösa ett 25-tal mord under några år.” Han tillade: ”Att klara av Palmemordet vore önskedrömmen.”
Persson är på det. Han följer polisspåret. Eller ...?
Nej, jag tror inte det. Jag tror att någon eller något har stoppat honom i den jakten.
Polisspåret hade hos en skara journalister – stjärnreportern Sven Anér, den nyligen avlidne tv-journalisten Lars Krantz och samhällsjournalisten Lars Borgnäs – funnits som en arbetshypotes redan någon vecka efter mordet den 28 februari 1986.
Krantz hade yttrat: ”Det är nåt skit med Palmeutredningen” och kompletterat med uppgiften att han personligen vid tiden för mordet hade rest med buss 47 och då på Birger Jarlsgatan sett poliser vars utseenden han kände väl.
De tre journalisterna kom hånfullt att karakteriseras som privatspanare.
Privatspanare drabbades av ett löjets skimmer.
Men det var privatspanare, inte polisen, som kom på att utredningsledaren Holmér alls inte, som han uppgett, vid mordtillfället befunnit sig på Scandic Hotel i Borlänge. Anér, en cool man i sina bästa år (fyller 90 om två veckor) är övertygad om att Holmér befann sig i Stockholmsområdet. Människor utrustade med walkie-talkies hade vid ”rätt” tidpunkt funnits vid mordplatsen. Holmér ska av sin chaufför ha blivit körd till olika adresser i Stockholm. Han hade järnhand över första vaktdistriktet (varifrån den ökända basebolligan opererade). Han passerade mordplatsen bara någon minut efter mordet utan att ge sig till känna. ”Min teori”, säger Anér, ”är att någon falang lejt Holmér.”
I en artikel i Svenska Dagbladet lade Anér 1990 fram en samlad bild av de poliser som hade både högerextrema åsikter och vapenintresse. I en bok har han med namn pekat ut mördaren som en polis som senare skaffat sig juridisk utbildning och blivit först rådman och senare moderat riksdagsman.
Det sensationella är inte utpekandet. Det sensationella är att den utpekade inte protesterat eller stämt Anér för förtal.
”Ingenting hände”, noterade Anér. Senare polisanmälde Anér sig själv – ”jag har gjort mig skyldig till förtal” – för att få proppen att lossna. Anér har till statsminister Reinfeldt, rikspolisstyrelsens ledning, dess Palmeenhet och vice riksåklagaren lämnat in en skrivelse i vilken han anmodar den svenska rättsstaten att utreda huruvida ett högmålsbrott (med termen åsyftas brott mot landets inre säkerhet i syfte att omstörta statsskicket) är begånget. Med bifogade handlingar hävdar han: Rättsstaten döljer ett begånget brott.
Svar – största möjliga tystnad. För polisspåret har gällt: varken se eller höra.
Men plötsligt i början av året blev det buller och bång. Tystnaden bruten. Polisspåret skapade svarta rubriker.
Förklaringen berättade något om tidens kändisfixering: Ty in på scenen hade skridit ingen mindre än Herr Polisprofessorn själv. Plötsligt bekände sig Leif GW Persson som anhängare till polisspåret. Med sin blandning av sarkasm och arrogans poserade polisprofessorn i tv-sända rekonstruktioner.
Persson gjorde polisspåret till sin egen upptäckt. Han adopterade den gamla hypotesen (eller helt enkelt knyckte den). En av privatspanarna var kritisk: ”Det är märkligt att Persson nu öppnar för en teori som han motarbetat i två decennier. Man undrar ju vad professor Persson gjort i 25 år.”
Persson gick nu ut med förslaget om att en ny polisutredning måtte komma till stånd. Han sa att han skulle ta upp frågan med rikspolischefen Bengt Svensson.
Det gjorde Persson. Samtalet mellan Persson och rikspolischefen den 1 mars finns inloggat.
Men ingen får veta om kriminologen Perssons plötsliga intresse för det i 25 år ältade polisspåret väckte rikspolischefens intresse eller – värre om Svensson kommenderat fram största möjliga tystnad.
”Leif GWs ärende, polismännens konspiration, den värsta beskyllning som kan riktas mot en rättsstat ”, sa Anér, ”har försvunnit in i en av rikspolisens hemligaste pärmar.”
Rikspolischef Svensson har något att förklara. Kriminolog Persson något att bevisa.
Mitt tips: fortsättning följer icke.