Den stillsamme och älskvärde agitatorn
Innan jag cyklade till Centralen i går hade jag rubriken klar för mig.
Den tveksamme agitatorn.
Det låter snyggt, det påminner om Graham Greenes berömda roman ”Den stillsamme amerikanen”.
Agitatorn är Jan Eliasson, Sveriges 70-årige superdiplomat. Han är alltid elegant, alltid artig och förekommande, sannolikt en smula fåfäng. Jag förmodar att han känner sig mer hemma i New York än i Stockholm.
2006 kom han ut ur garderoben som socialdemokrat. Ingen hade väl förknippat honom med arbetarrörelsen.
Knappt sex månader hann Eliasson vara nummer ett i Arvfurstens palats. Sedan förlorade Socialdemokraterna valet. ”Underbart är kort”, säger han.
Klockan 14 ställde han sig på Socialdemokraternas hyrda valtorg: en röd matta kantad av bänkar och ståbord. Någon hade berättat att han ville vara folklig i Helsingborg men blandade ihop de fotbollslag han refererade till.
Nog levde han upp till min rubrik. Orden kom inte med valtalets självklarhet. Sahlin, Reinfeldt och de andra levererar alltid meningar och resonemang i en jämn ström och utan tvekan.
Eliasson skulle visa FN-stadgan men upptäckte att den hade försvunnit i ett hål i kavajfickan. Förargligt. Han berättade att det finns ett berg i gränstrakterna mellan Bulgarien och Grekland som heter Östen Undén efter den svenske utrikesministern. Det är en rolig sak som de flesta nog inte känner till.
Han betonade vikten av utrikesfrågor.
– Det som Shakespeare i Romeo och Julia kallar ”världen utanför Verona”.
Det var fjärde valtalet jag hörde på Centralen och jag har aldrig sett så många som stannat och lyssnat.
Eliasson berättade om sin fattiga barndom. Han var den förste i sin släkt som tog studenten. Han berättade om sina resor i dagens arma och krigsdrabbade länder. Han höll upp en pappmugg:
– Vanligt svenskt kranvatten, en lyx för 885 miljoner människor.
Han var märkbart tagen när han berättade om de törstande barnen och kvinnorna i Darfur.
Han fnissade blygt åt ett eget skämt.
Jan Eliasson är en amatör på politikens torg. Därför var det så bra.
– Jag känner mig underligt nog ganska bekväm i den här rollen, sa han efteråt.
Så jag får väl skriva: Den stillsamme och älskvärde agitatorn.