Ryanair bör ta över svenska flygvapnet
Monsunen hade den 27 juli i år sköljt så mycket regn över Pakistan att Indus svämmade över. Redan dagen därpå drogs parallellen: ”Detta är en tsunami fast långsam”. Katastrofen växte obevekligt. På en enda dag, den 17 augusti, miste 1 473 människor livet på grund av floden. Barn dör dagligen av kolera och diarréer.
20 miljoner människor har tvingats fly sina bostäder. Husen och hyddorna sköljs bort. Människor räddar sig till högre belägna jordplättar: De blir öar i den ocean som den översvämmade floden bildar. De svälter. De törstar. Sju miljoner behöver omedelbar hjälp.
Redan på fjärde dagen hördes: ”Bristen på helikoptrar försvårar undsättningsarbetet”. På femte dagen vädjade FN: ”Bara helikoptrar kan leverera mat och dricksvatten och undsätta skadade. Vi måste få helikoptrar från utlandet”. Detta blev ett mantra som upprepades dag ut och dag in på BBC World.
Så nu när katastrofen går in i sin åttonde vecka tog jag luren och ringde Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (gamla Räddningsverket) och frågade: ”Hur många helikoptrar har Sverige skickat?”
”Vi har inte fått någon förfrågan”, svarade informationsavdelningen. Personen fick det att låta som om drunknande pakistanier inte fyllt i blanketten korrekt. Rösten tillade: ”Det är försvaret som har helikoptrar. Inte vi.”
Jag hakade upp mig på ordet förfrågan. Från vem? Till vem? Ser ingen på tv? Räcker det inte med att folk drunknar, svälter och skiter ihjäl sig? Är det inte rimligt att vi svenskar av fri vilja erbjuder hjälp?
Tillsammans med elva andra nationer är Sverige delägare i tre Boeing C-17 Globemaster III. Den lyfter 73 000 kilo i 440 mil. Sverige har hundratals flygtimmar tillgängliga. Vi kunde lätt ha flugit ner helikoptrar, reningsverk och fältsjukhus till Pakistan.
Ingenting skickades. Denna gång behövdes ingen Lars Danielsson för att passivitet skulle bli mallen.
Det låg värre till än så. Från UD fick jag ett tips: ”Fråga försvarsmakten. Vi har nog ganska ont om helikoptrar”.
Ont om helikoptrar? Samtidigt som vi under flammande appeller gått över till ett insats-försvar som ständigt ska vara redo att spela på bortplan.
Sanningen: Vi har 29 helikoptrar. De flesta står på marken. De är uselt rustade. Sverige deltar i en internationell aktion mot sjörövare utanför Somalia. Sjömännen har fråntagits sitt mest effektiva vapen, två helikoptrar. De behövdes i Sverige.
Än värre. Helikoptrar hanteras till stor del av flygvapnet. Men flygvapnet har piloter som vägrar flyga utrikesministern till konferens i Kabul: ”Vi ser det som farligt”.
Ett enstaka fall av en pilot som gör i byxorna? Nej. En enkätundersökning från Officersförbundet visar att åtta av tio svenska officerare tror att deras förband inte klarar av en strid.
Flygvapnets piloter vägrar i bredare skala att flyga. De skulle för någon vecka sedan övningsflyga. I stället satte de sig ner och skrev protestbrev till ÖB. ”Kravet”, skrev de, ”på internationell tjänstgöring är droppen som fått bägaren att rinna över”.
Vilka kärringar! Och, ÖB, brukar inte myterister ställas inför krigsrätt?
I väntan på att någon tar itu med svenska försvaret bör flygvapnet utackorderas till Ryanair. Det har piloter som flyger. Till och med utomlands.
Jag satte mig i bilen och körde de 55 minuterna till svenska konsulatet i Nice för att rösta. Jag hade inte bestämt mig. Skulle jag ge min Kamrat
4 procent-röst till Göran eller Maud?
Nej, de klarar sig utan mig. Med den bandwagon-effekt jag anar i Sverige tar alliansen en jordskredsseger, 51 procent mot de röd-grönas 44. Kvasinassarna i SD med fem procent blir näst intill betydelselösa.
I detta upprymda sinnestillstånd lade jag min röst på Piratpartiet. Jag vet att det är en bortkastad röst. Men även en bortkastad röst kan vara en manifestation. I min korta livstid har bara tre livsavgörande händelser ägt rum:
1. Andra världskriget; rätt sida vann.
2. Kommunismens kollaps med start vid Berlinmuren.
3. IT-revolutionen.
Denna berör allt i våra liv, arbete, fritid, vänskapsutbyte, debatt, kultur, sex. Nätet har gjort oss snabbtänktare, mera kosmopolitiska, olydigare, i grunden mera demokratiska. Dessa framsteg irriterar kontrollsugna makthavare.
Jag lade min röst för att värna om integritet och för att slutgiltigt myndigförklara oss medborgare.