Domstolen som friade för äktenskapstvång rör sig i snårig terräng
En dom om äktenskapstvång har rört upp yviga känslor i veckan.
Låt mig göra ett försök att reda ut härvan.
Hovrätten för västra Sverige meddelade i tisdags att föräldrarna till en 13-årig flicka döms för förberedelse till äktenskapstvång. Samtidigt friades mannen som hon enligt åklagaren blivit bortgift med.
Domen ledde inte överraskande till onyttigt högt blodtryck i vissa kretsar och till reaktioner som går att avläsa på Richterskalan.
På de sajter som med en förskönande omskrivning alldeles för ofta kallas alternativa medier påstås att mannen frias för att han "inte hann våldta henne" och den i sammanhanget pålitlige moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har på twitter rasat över "ett gäng batikdomare" som haft ett "finurligt kontrakträttsligt shariaseminarium på bekostnad av rätten".
Det är naturligtvis djupt oroande om domstolen verkligen har snurrat till det på detta vis, men innan juridiska djupdykningar görs behövs en rekapitulation.
På julafton 2015 slog flickan larm till polisen om att hon hölls instängd och kontrollerad och att hennes pappa ingått ett avtal om att hon ska gifta sig med en nio år äldre man, vilket hon inte hade den minsta lust att göra.
Detta kontrakt var åklagare Pia Hammars starkaste kort då hon åtalade föräldrarna samt den tilltänkte maken för äktenskapstvång.
Det straffrättsliga läget var dock inte glasklart, varför åklagaren i andra hand yrkade att trion skulle dömas för försök eller förberedelse till äktenskapstvång.
Huvudförhandlingen i hovrätten kom och gick och efter att ha lyssnat på vad inblandade parter samt experter hade att säga satte sig domarna ner för att besvara skuldfrågan.
Paragrafen som åklagaren åberopar stipulerar att den som genom att utnyttja utsatt belägenhet förmår en person att ingå en äktenskapsliknande förbindelse begår ett brott. En bestämmelse som kom till för att skydda såväl barn som vuxna mot att tvingas till olika religiösa eller traditionella äktenskap.
Hovrätten inleder sitt resonemang med att konstatera att flickan befann sig i en utsatt situation. Hon hade bara vistats i Sverige några månader, hade få relationer utanför familjen och befann sig i en uppenbar beroendesituation till föräldrarna. Att hon pressats att ingå en förbindelse mot sin vilja råder det ingen tvekan om.
Så långt är lagens krav uppfyllt. Men var det en äktenskapsliknande förbindelse som ingicks?
Ja, sa flickan och åklagaren. Nej, hävdade den åtalade trion. Det rör sig om en förlovning.
För att avgöra om förbindelsen är äktenskapsliknande eller inte i juridisk bemärkelse måste rätten bland annat gå till den svenska lagens förarbeten.
Där står det att domarna måste utgå från vad förbindelsen innebär enligt de regler som gäller inom den grupp inom vilken förbindelsen ingåtts.
(En inte oväsentlig del av kritiken mot domen har gått ut på att domstolen tagit hänsyn till grundläggande familjerättsliga principer för muslimska syrier. I Sverige gäller svensk lag, typ. Någonting säger mig att dessa kritiker inte har studerat sidorna 142 och 143 i proposition 2013/14:208.)
Domarna har givetvis inte koll på syriska äktenskapsregler. Därför har de dels lyssnat på en professor i socialantropologi, dels gått till skriftlig information i en landguide om Syrien utgiven av norska UD.
Dessa lektioner har gett vid handen att tre kriterier måste vara uppfylldas för att parterna ska anses ha ingått äktenskap. Ett äktenskapskontrakt samt en bröllopsfest och efter det ett samlag.
Då vare sig bröllopsfest eller samlag förekommit är det inte heller fråga om ett fullbordat traditionellt äktenskap, anser domstolen.
Bevisningen räckte för att fälla föräldrarna för förberedelse till äktenskapstvång. Men den tilltänkte maken gick helt fri. Det ansågs inte vara bevisat att han visste om att flickan inte ville gifta sig.
Hovrätten kan ha landat rätt. Den kan ha landat fel. Detta är snårig juridisk terräng och det finns inga tidigare domar att luta sig mot. Riksåklagaren borde försöka få upp fallet till Högsta domstolen. Vägledning behövs.
För mig är det hur som helst inte alldeles uppenbart att domarna gett sig iväg på en självsvådlig utflykt, fått feeling och inbillat sig att deras uppdrag är att tolka sharialagar.
Jag upplever det snarare som att ansträngningar har gjorts för att följa den lag som politikerna har stiftat.