Ett tv-koncept utarbetat i en sjukt ojämlik värld
Årets bästa tv-program hittar man på Netflix: ”Squid game – The Challenge”. Det är en reality-variant av det sydkoreanska dramat, den här gången är det riktiga människor som tävlar om 4,56 miljoner dollar.
Från början är de 456 personer från hela världen som hoppas överleva detta djävulska strategispel, men i rask takt faller den ena efter den andra bort.
Reglerna bestäms av människor i röda overaller och dolda ansikten. De gör hela tiden om förutsättningarna; att välja mellan att samarbeta eller att eliminera de andra är omöjligt, alla tvingas till allt.
Det är gastkramande. Människor som tror att de känner sig själva som hyggliga och solidariska, visar sig vara monster. ”Jag gör det här för min dotter!” ursäktar sig en kvinna som sviker allt.
Alla säger att de vill ha kontroll över situationen, men få vill kliva fram och ta ansvar. De som gör det, blir genast misstrodda.
Att ta eget initiativ bestraffas direkt. En snubbe svarar i en telefon som rullats ut, och vinner ett hamburgermeal. De andra, det var nog ett par hundra som var livrädda för ringsignalen, rusar fram och sträcker sig efter hans vinst. En av tjejerna tar den ena av de två hamburgarna och glufsar i sig den.
Jag tror inte mina ögon.
Så plötsligt ges de en chans att välja bort en hel hoper på ett enda bräde. Et voilà – så skakar representationsideologin i gång: Vi kvinnor måste hålla ihop! Det är för få people of colour! Du är väl också bög? När pengahögen växer, gäller inget av det där längre.
Den timida tönten visar sig vara en riktig killer. En pensionerad redaktör för The New Yorker är slug som en räv, hon kan inte undertrycka viljan att tävla ens mot sin son, som också är deltagare.
Ju färre som blir kvar, desto större antipati känner jag för dem. Det är som om de är ute efter mina pengar – oh my god, vilket psykologiskt experiment!
Det här är ett tv-koncept som är utarbetat i en sjukt ojämlik värld, där alla vet att de är utbytbara. Deltagarna plågas av lågkonjunkturen, har bostadslån, osäkra anställningar. Man måste våga chansa, säger de.
Att leva i just Sydkorea är ett stentufft. I början av året sa ”generation Z” nej till 69 timmars arbetsvecka. Överallt säger unga människor samma sak; de har sett sina föräldrar arbeta bort hela livet, de vill inte göra detsamma. Men för det krävs pengar.
Är det den stora vinstsumman som är drivkraften i girigheten eller är det storleken på ojämlikheten? Skulle deltagarna bete sig lika svinigt om summan ”bara” var 5 miljoner eller blott 50 000? Skulle inte samarbete prägla de tävlande mer om de levde i ett samhälle där de var garanterade social trygghet?
Det är i alla fall vad historien har lärt oss.