Fler barn skulle slippa utvisas – domen visar på motsatsen

Fler barn ska få stanna i Sverige, lovade politikerna och skrev om lagen.

Den första domen efter ändringen tyder dessvärre på att ingenting har blivit bättre. 

Enligt utlänningslagen kunde fram till förra sommaren en person beviljas uppehållstillstånd även om det inte fanns några andra skäl än ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Formuleringen visade sig emellertid vara så otydlig, inte minst rörande bedömningen av barn, att jurister blev gråhåriga och åldrades i förtid.

Den 1 juli 2014 ändrades därför ordalydelsen för att ”tydligare klargöra skillnaden i bedömningen av frågan om uppehållstillstånd mellan vuxna och barn”.

Barn skulle från och med nu beviljas uppehållstillstånd om omständigheterna är ”särskilt ömmande”.

För de flesta av oss låter inte denna formulering ett dugg mer glasklar än den kasserade, men en optimistisk riksdag ansåg att barnens rättigheter nu bättre togs tillvara och hänvisade belåtet till ambitiösa förarbeten.

Eftersom ingen har haft en aning om hur den nya lagen ska tillämpas har Migrationsöverdomstolens första dom efter lagändringen ansetts vara viktig.

Den kom i går. Den lämnar dessvärre en hel del övrigt att önska. Den handlar om en numera 13-årig flicka som kom till Sverige för sju år sedan, som alltså har tillbringat mer än halva sitt liv här.

Att hon talar svenska bättre än modersmålet, går i skolan, har anpassat sig till det nya landet, har svag anknytning till hemlandet och har vistats i Sverige under en tid av livet då tillvaron utanför familjen börjar få betydelse och har fått vänner här räcker inte för att nå upp till ”särskilt ömmande” skäl.

Juristerna har nämligen upptäckt att barnet två gånger har besökt Makedonien med sina föräldrar, varför hemlandet inte kan ”framstå som helt främmande för henne”.

Domstolen anser för all del att det inte är flickans fel att hon har vistats här illegalt, men lyckas ändå med konstycket att hålla denna omständighet mot henne. Detta trots att förarbetena underströk att det ska tas hänsyn till ett barns små möjligheter att påverka i vilket land det bor.

Vad krävs egentligen för att ett barns situation ska anses vara tillräckligt ömmande? Frågan väntar ännu på ett svar.

Louise Dane, en av Sveriges främsta migrationsrättsjurister, pekar i en analys på sin blogg på ett antal brister i domen.

Hon skriver bland annat att Migrationsöverdomstolen inte har gjort någon ordentlig bedömning av fallet, det framgår helt enkelt inte riktigt hur juristerna har tänkt, och att instruktionerna i förarbetena inte har följts.

Dane varnar för att ”konsekvensen av domstolens dom är att vi nu riskerar att gå i precis rakt motsatt riktning jämfört med vad lagstiftaren sa sig vilja uppnå genom den senaste lagändringen”.

Jag delar hennes pessimism. Historien lär oss att politiker ibland skriver så dåliga lagar att utfallet inte alls blir vad som var tänkt.

En dom är inte tillräcklig för att dra tvärsäkra slutsatser. Men vi talar trots allt om högsta domstolen i migrationsärenden, vars avgöranden får stor betydelse för underinstanser.

Riksdagens ledamöter bör följa utvecklingen noga. Jag tror nämligen att det, från vänster till höger, finns en betryggande majoritet för att göra barnens situation bättre – inte sämre.