Det är stor skillnad på fesk och riktig fesk
Kära läsare, algerna har blommat färdigt och hundarna dricker bräckvatten riskfritt igen. Det är svart, säger becksvart, på kvällarna när syrsorna underhåller. Mössen löper amok i husväggarna och flaggan jag hissade när semestern började har slitit ut sig själv i vinden.
Det kommer ingen fisk i näten sedan strömmingen gick, säger tomma nät, inte ens id eller braxen eller simpa. Minken, skarven och sälarna har tryckt tillbaka abborren ordentligt, fast den knappt ska gå att utrota.
Här i skärgården ligger de bofasta och skjuter med salongsgevär på skarven. Men det är en annan historia, och jag önskar de sköt säl.
Om gädda bryr jag mig inte. Morsan tvingade oss att äta varenda en vi drog upp som smågrabbar, och vi drog många, säger hur många som helst. Vi hade en speciell teknik. Så fort det högg drabbades vi av en kombination av skräck och förtjusning. Vi skrek som besatta, lade spöna på axeln och rusade upp på land. Nästan alla gäddor följde med i ren förvirring. Sedan låg de och starrstirrade på oss från ugnsplåten. Medan vi längtade efter korv.
Barnaåren med denna enformiga meny ledde till att jag i vuxen ålder aldrig gillat gädda. Möjligen som fiskbullar, vilket kallas queneller på fina restauranger. Fast då går det lika bra med fiskbullar från affären, som kan vara utmärkta, till och med på burk, fast bara om de ligger i buljong. Farsan äter dem kalla, med fransk senap, säger fransk senap. Från Dijon. Ni vet, för ni har bläddrat i livsstilsmagasin. Och, jodå, det funkar riktigt bra. Det är gott.
Se upp, förresten, när ni köper fiskbullar! En del innehåller nästan ingen fisk, bara stärkelse och en massa äckliga såser och skit. Läs innehållsförteckningen. Fiskbullar bör innehålla fisk, säger fisk, fisk, fisk.
I Göteborg, säger Göteborg, där all svensk handelsfisk sorteras och transporteras och paketeras och desinficeras och etiketteras och friteras och garneras och kvoteras och inspekteras och konserveras och ta mig fan onaneras, heter det fesk, säger fesk, fesk, fesk.
Men, ja, fiskbullar. De ska göras på
riktig fisk. Såser kan man göra själv. Men det är med fiskbullarna som med räksalladen i korvkioskerna. Hittar man en räka är det storvinst. Man kan lika gärna köpa trisslotter, säger trisslotter.
Sardin är också en bra fisk, kanske till och med bättre på burk än färsk. Jag gissar att den är släkt på håll med strömmingen. Men det ska vara de marockanska, säger marockanska, sardinburkarna med en hel rödpeppar inlagd i oljan. En eller två sådana burkar på grovt knäckebröd, med olja och allt: bättre snabblunch finns inte. Och numera kan man ha asiatisk fisksås i maten, i salladssåsen, troligen även i groggen.
I vilket fall som helst är det synd att abborren lyser med sin frånvaro. Jag har ätit en jävla massa fiskar från floder, sjöar och hav i typ 70 olika länder. Vanlig abborre är bäst. Pinfärsk. En timme gammal från sjön. Inte mer. (Känn ingen sorg för mig, feskmånglarna i Göteborg). Och den ska vara dubbelpanerad, säger dubbelpanerad.
Så här gör man:
Filéa fisken. Doppa filéerna först i mjöl, sedan i äggvisp, och sist i ströbröd med lite salt.
Stek på svag värme. Ät. Gärna med lite citron och rödpeppar.
Det kommer alltid en viss uppskruvning av den normala manin när semestern går mot sitt slut.
Jag jobbar ute med olika grejer till elva på kvällen och sitter sedan några timmar vid datorn och letar efter olika föremål på nätet. Just nu söker jag veteranlastbilar, annorlunda båtar och äldre vedpannor av gjutjärn. Grejer man behöver helt enkelt.
Vi befinner oss mitt i rötmånaden och det råder regnkaos i värmen.
Snart är hösten här. Blöt. Mörk. Kall. Full av möjligheter.
Värdigheten kräver att vi håller emot. Men vi kommer ursprungligen från havet, och allting strävar efter kaos. Livet är en fesk.