Paniken: Tänk om jag är smaklös för alltid
Jag har tappat all smak.
Inte så att jag kommer till jobbet i foppatofflor eller lyssnar på Blink-182 eller pratar högt om personliga problem i mobilen på tunnelbanan.
Jag har tappat mitt smaksinne. Och mitt luktsinne. Båda är puts väck sen i fredags och ingenting hjälper. Jag dricker hinkar med te, snyter mig aggressivt, äter stark dansk ost, luktar på sådant som i vanliga fall får organen att hoppa till: Patchouliparfym, spiskumminpulver, nagellacksremover. Jag stoppar näsan djupt i allt som kan tänkas framkalla en reaktion. SNIFF SNIFF SNIFF.
Men nej. Inget. Noll.
I takt med att timmarna går växer paniken – och identitetskrisen. Tänk om det ska vara så här för alltid? Ska jag gå genom livet alldeles isolerad? Som i ett doft- och smakfritt vakuum?
Och så gör jag det stora misstaget att googla. Man ska aldrig googla. Aldrig. Under inga omständigheter.
Tydligen finns en massa människor som aldrig återfått sina sinnen. Internet kryllar av ledsna insändare av typen ”jag kan inte ens känna doften av mitt eget barn” och deppiga svar från deppiga doktorer som konstaterar att ”det är bara att vänja sig”.
Jag vänder mig till filosofin i stället och hittar begreppet ontologisk privation, som beskriver hur ett ting kan förlora en av sina egenskaper men fortfarande existera som samma ting. En blind människa är blind men forfarande en människa, ungefär så.
Okej, det visste jag redan. Ingen tröst att hämta där.
Jag vill vända mig till vinet, denna oslagbara källa till vederkvickelse. Men utan smak eller lukt blir alkohol bara alkohol och så gammal har jag faktiskt blivit, att det konceptet inte känns helt lockande.
Alldeles deprimerad går jag till McDonald’s med min son, eftersom han fyller år och eftersom McDonald’s är barns uppfattning om paradiset. Här inträffar följande: Jag upptäcker en stor fördel med att vara alldeles stängd i näsan - jag slipper känna det där förfärliga stekoset. Jag tuggar på en pommes frites och den smakar ungefär som vanligt, det vill säga ingenting. En svag förnimmelse av hopp - kanske är det här jag ska hänga om jag vill känna mig tillfreds?
Ni hör, det är riktigt illa nu.
Jag ringer sjukvårdsupplysningen, de är alltid vänliga och har lugnande röster.
”Du har svullna slemhinnor, ta nässpray”, säger en sköterska.
Sen tillägger hon:
”Hör av dig om det inte blivit bättre på två veckor”.
Två veckor?
Nu är det jag som går och inhalerar i soprummet.
Stoppa telefonen!
I helgens Eurovision uppträdde Justin Timberlake och det var någonting som kändes fel. Ingen klappade, ingen skrek. Upptäckte efter ett tag att det var för att alla stod och filmade med sina mobiler. Frågan är vem filmerna var till för, Eurovision sänds som bekant på tv. Hej polisen, jag vill rapportera grov samtids-idioti.
Stoppa tjuven!
Tom Hiddleston lär vara aktuell som nästa Bond, spelbolagen är tydligen säkra på sin sak, och den informationen gör mig riktigt upprörd. Den rollen skulle ju min absoluta världsfavorit ”The wire”-skådisen Idris Elba ha! Hej polisen, jag vill rapportera grov stöld.