Så ska man fira en Stor Seger
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Anlände till Helsingfors på förmiddagen efter Festen. Den makalösa Festen då etthundratusen finländare - en folkmassa motsvarande tjugo procent av huvudstadens befolkning - firade Lordi och den beramade Segern.
Segern större än livet, som man säger här i Finland.
Häpnadsväckande nog var torghandeln i gång i vanlig ordning på Salutorget och strömmingsbåtarna från skärgården låg på sina platser i Kolerabassängen över vilken musikestraden hade tronat föregående kväll.
Städ- och återställarpatrullerna hade av allt att döma varit effektiva och för att ha hemsökts av en monstruöst stor Seger tedde sig livet i min barndoms- och uppväxtstad överraskande normalt.
Undrade i mitt stilla sinne om Sveriges ambassadör Eva-Lena Walder-Brundin och den övriga på ambassaden bosatta personalen hade evakuerats för natten. Segern torde nämligen ha genljudit ända till Tallinn och på den svenska ambassadens första parkett kan man inte ha hört vad man själv tänkte ens.
Om man bortser från slagfältet av sopor som efterlämnades på valplatsen hade denna gigantiska Seger begåtts på det hela taget civiliserat. Visst hade ett kompakt rus svävat över staden, den vita natten och havet, där båtburna Lordi-fans höll till, men även om detta rus framkallats av avsevärda mängder cider och öl bodde däri så mycket äkta glädje att bråk tycks ha uppfattats som malplacerat.
Och glädjen fanns kvar i Helsingfors! Det var lätt att konstatera när man vandrade bland fisk- och grönsaksstånden på torget eller köade till Roslunds kött- och charkuteridisk i Gamla Saluhallen.
Det är inte vanligt i Finland att man tilltalar främmande eller inleder samtal med folk man inte känner - inte om man är nykter i varje fall - men nu pratades det högljutt och uppsluppet om Segern, på diverse språk dessutom eftersom turistfaktorn är hög i dessa delar av stan.
Det var svårt att inte gripas av denna glädje. Svårt att hålla fast vid den surmulenhet jag personligen har förfallit till av olika skäl (gillade inte låten, inte monsterutstyrseln och inte de överdrivna reaktionerna på triumfen i ett ganska löjligt kommersiellt jippo). Det var svårt att inte ryckas med och börja tycka att detta var stort. En Stor Seger.
I diverse tv-program återutsändes bilder från folkhavet som hyllade Lordi och njöt av Segerns Storhet. Visst var den väldiga manifestationen ett tecken på hur svältfödda vi finländare är på stora framgångar i riktigt publikdragande internationella tävlingar. Jämförbart med Lordi är bara VM i hockey 1995. (Lasse Viren och Matti Nykänen får förlåta.) Visst kan glädjefnattet betraktas som litet hysteriskt.
Men Herre Gud, vad roligt de här människorna hade! Och ju mer jag ser av Lordi desto dråpligare tycker jag att de är.
Dråpliga just på det där burleska finska sättet som jag tycker om. Finländarna begriper sig på konventionskrockarnas komiska allvar och använder dem uppslagsrikt.
Till - bland andra - svenskarnas heder ska sägas att de ofta upptäcker och uppskattar detta drag hos grannfolket. Exempelvis M A Numminen är minst lika stor i Sverige som i Finland.
Finland vore inte Finland om inte Mr Lordi och hans monstermannar redan hade givit upphov till diverse putslustiga skämtsamheter.
Omedelbart är spekulationerna i full gång om hur Lordi ska klä sig på den stora självständighetsdagsbalen på slottet den sjätte december. I princip är det frack och långklänning som gäller men med tanke på alla monstruösa kreationer som passerat revy under åren torde bandets gängse klädsel kunna godtas.
Så är det ju riksdagsval i Finland nästa vår. Som bekant håller sig Finland med ett fullt utvecklat personvalssystem, vilket innebär att alla kandidaters utseende exponeras en hel del.
Nu spekuleras det i om det inte vore läge för att införa monstermask som obligatorisk kandidatutrustning inför nästa val. Somliga skulle ha en hel del att vinna på det. Särskilt de som inte skulle behöva göra om sig så mycket.
Kanske något för de svenska partiledarna att nappa på i stället för att agera kränkt oskuld när någon ritar horn i pannan på Fredrik Reinfeldt?