Jag minns doften av diesel och svetsrök
Det sägs att doftminnena är de starkaste, eftersom lukten är det första sinnet i evolutionskedjan. Doften var ett verktyg som de enkla organismerna kunde orientera sig med, långt innan de blev mer utvecklade och fick smak, hörsel, syn och känsel.
Den här spalten handlar om ett bussgarage.
Jag kommer ihåg lukterna av diesel, avfettningsmedel, oljor, svetsrök, bromsband och kokkaffe. Som i går.
Vi spelade krypkille på rasterna.
”Ge, för helvete!” Det gick inte att veckla upp smörgåspaketet innan gubbarna skrek och kastade småmynt på bordet. Mannen som sopade i verkstaden kokade kaffet i en stor aluminiumpanna.
Jag började som rangerare och smörjare på ackord, gick treskift och blev så småningom hjälpmekaniker med egen verktygsvagn. Anställningsnummer 2 547.
Det är preskriberat nu: en gång körde jag 50 kilometer i timmen inomhus, jag tävlade mot mig själv och färdskrivaren var objektiv. Tio busslängder. Man fick ta sats utifrån gården för bussarna var slöa och så gällde det att bromsa före porten där bussarna skulle ut på morgonen. Det rök en backspegel ibland, för bussarna stod tätt i rader, och då fick man gå till förrådet och hämta ny.
Fan vad snabb jag var! Full gas, in i tvätthallen, sopa, spola med högtrycket, ut på gården, tanka, lufta, kolla olja och sprit i tryckluftsystemet för bromsarna. Det var halt av dieseln.
Vi rev felrapporter om det var ont om vagnar. Och vi smorde spårvagnar, det var 72 volts spänning under golvluckorna så man fick små stötar hela tiden när man fyllde vatten i batterierna. Gubbarna sa ”kompan”, men jag hade gått i läroverk så jag visste att den hette compound, den tjocka oljan man fyllde i växelhusen under spårvagnarna.
De var bra kompisar. Fast inga umgicks på fritiden.
Mannen som laddade batterier bodde långt norr om stan. Hans fru hade korvkiosk.
När jag hade krossat fingertoppen en gång i nitmaskinen där man bytte bromsband så körde han in mig till sjukan. Jag minns att jag undrade varför han inte använde vindrutetorkarna på
bilen fast det regnade. Han lämnade mig på fel sjuka så jag fick ta bussen till den rätta sjukan.
Basarna gick i bomullsrockar. Överbasen i grå och underbasen i grön. De höll sig undan på fredagseftermiddagarna när vi samlade oss i en buss och drack mellanöl. Fackbasen var lat och gillade opera.
Han som lärde mig byta luftkuddar och bromsband och andra grejer bytte själv aldrig overall. Den var blank av olja. Han gillade Östtyskland, arbetarnas land. Han var där på semester och gick in i ett bussgarage och de var jävligt hyggliga... jodå, så att.
En spenslig kille och jag körde alltid en rutin, fast på riktigt, i omklädningsrummet:
”Annars?”
”Huvudet upp och fötterna ner.”
”Själv?”
”Man ska inte klaga.”
”Frugan?”
”Inget vidare.”
Och så vidare.
En gubbe med extremt stor mage berättade skräckhistorien om en kille han kände som hade dött för att han hade fått tryckluft i arslet när en arbetskompis ville skoja. Killen hade sprängts av trycket.
Vi stämplade ut åt varandra och tjänade bara några minuter på det.
Så var det killen som alltid var glad och sjöng underliga visor. Och finnen som åkte på charter ensam fast han hade käring, och sa ”Delad semester är dubbel semester!”. Och killen som kokade lingonsylt.
En annan kille hade aldrig ätit på restaurang. Han tyckte det var onödigt. Och en gubbe var jättegammal. Han höll i princip bara reda på hur bussarna kom in till garaget.
Jag skulle kunna skriva en jävla bok om det där bussgaraget och verkstaden och om de som jobbade där. Det var några lyckliga år.
Varje gång jag åker förbi Alvik så kollar jag bussgaraget. De har en ny byggnad där, jag undrar vad de gör i den, och så undrar jag om någon av gubbarna är kvar. Troligen inte. Men jag minns grejerna. Bra. Och dofterna som i går.