Fyrtio år efter Carolas genombrott har vi fortfarande inte vant oss
Jag läser på Twitter att Carola är “muslimhatare”.
Det är rätt grova ord.
Många som slår hårdast mot Carola har själva aldrig varit föremål för en större porträttintervju. Här en fråga till alla er som är vana vid att prata med kulturjournalister: hur ofta har ni känt att ni blir fångade på kornet?
Jag har aldrig varit med om det.
Man får en oväntad fråga, man vill svara ärligt men också bjussa på nåt, man hör sin röst i rummet och tycker att man pratar lite annorlunda, man tänker, hm, kvinnan med blocket där fattar nog inte riktigt vad jag är ute efter, men det kan jag korrigera när jag får läsa texten. Så läser man och inser, att det här går inte att rädda.
Sa jag verkligen så? Kanske, men det var ändå inte så jag menade. Men vad menar jag då?
Jag läste SvD i helgen och reaktionerna som följde, och kände oh oh, vad trist att även Carola har tippat över kanten. Men eftersom det var just Carola som förde ordet, visste jag att det finns breda marginaler för fultolkning.
Fyrtio år efter Carola Häggkvists genombrott har vi fortfarande inte vant oss vid henne, trots att hon på många sätt kan ses som en föregångare för det Sverige vi har idag.
Carola slog igenom tidigt 80-tal, när den nyliberala satsa på dig själv-retoriken gick hand i hand med de nyandliga, framgångsteologiska idéerna. Livets ord-Carola var ett tidigt uttryck för detta nya, men hon betraktades som något oerhört osvenskt och ett hot mot våra värderingar.
Carola gifte sig, och skiljde sig, uppslitande och sårigt. Hon lämnade församlingen, men inte Jesus. Hon var tidig med att prata om en “svårt i livet-fas”, de där berättelserna som fortfarande slår allt och som kultureliten fnyser åt som antiintellektuell kommersialism.
Hon låg lågt ett tag, men så hände det nåt: 2010 adopterade Carola Zoe från Sydafrika. Allt fler kvinnor började göra så då, kvinnor som beundrades som powerstarka – men inte Carola. Hennes barnlängtan var suspekt. Den misstänktes vara ett sätt att få fyr på ett domnande varumärke, “som en pinsam Angelina Jolie”. Eller ännu värre, som en show off i kristen välgörenhet, det vill säga, det var inte äkta.
När Carola flätade håret på sin tvååriga dotter anklagades hon för kulturell appropiering, ett ord som knappt nån hade hört talas om och få idag skulle yxa runt med. Hedersamt nog fattade hon inte ett jota av den idiotiska debatten.
På sociala medier är det fortfarande fritt fram att slå mot “Carolas svarta unge”, men nu är det högern som gastar i megafonen.
Vit kristen kvinna med ett svart barn – det är nåt med det som provocerar både rassar och antirasister.
När Stefan Löfven drömde om ett Europa som inte bygger några murar var Carola på plats med en sångröst som ingen annan har. Nu säger hon till SvD att det inte riktigt blev som hon hade hoppats.
Det är hon inte ensam om att tänka. Det är mycket vatten som har runnit under Slussen sen 2015, även om inte alla drar lika drastiska slutsatser som Carola uttrycker i den intervju hon nu ber om ursäkt för.
Men om vi för en gångs skull ska vara lite bjussiga mot Carola: räck upp en hand alla ni som aldrig tänkt tanken att gängskjutningar och invandring kan hänga ihop på nåt enda sätt. Ropa “Tuppen jag” alla ni som aldrig nånsin har känt att andra kulturer kan ha inslag som ni själv inte gillar.
En ständig paradox, det är Carolas lott i svensk offentlighet. Förr sågs hon som osvensk, som ett hot mot våra värderingar. Nu stämplas hon som besatt av det svenska, av en kultur och värderingar som man påstår aldrig har funnits.
Det är inte lätt att ge intervjuer i ett land som i fyrtio år har famlat efter sig själv.