Lugnet i New York
Jag har just gift mig. (Igen). Den unga bruden och jag hade känt varandra i 50 år och vi flyttade ihop för 23 år sedan. Vi tyckte det var dags.
Någon vecka före bröllopet sa vi: ”Vi är värda en pre-bröllopsresa.”
”Ja. Men vart?”
”Till en riktig storstad. Till en världsstad. I en världsstad hörs alltid sirener från en polisbil, ambulans eller brandbil på utryckning. Och det ska pysa ånga och rök ur underjorden”
”Världsstad? Då finns det bara fyra att välja på. London och Paris, New York och Hongkong. Alla andra städer är bara varianter på Ängelholm och Växjö.”
Hongkong är som det alltid varit – mångkulturellt, snabbt, effektivt, energiskt, vackert.
Maten är god. Men atmosfären är mer business än charm.
London är mer mångkulturellt än någonsin och fyllt av attraktioner. Maten har blivit nästan dräglig. Men stan är svullen. Större och oformligare än förr. Det ligger timmar av transport mellan Politiklondon och
Teaterlondon.
Paris har sin skönhet kvar, är mångkulturell, är tät, koncentrerad och lättöverskådlig. De bästa utställningarna i världen – och på gatan råkar det alltid finnas kvar en plats för just min bil. Men Paris känns lite nött i kanten, när Frankrike lever efter maximen: förnyelse är farlig. Därför är inte ens maten längre sensationell.
New York är den mest mångkulturella av alla och har Hongkongs shopping, Londons teater och Paris konst. Jag har bott där i ett par omgångar, sammanlagt flera år. Den här gången är det inte stadens energi och skyskrapornas höjd som slår mig. Det är stans frid. Av de fyra världsstäderna är New York den minst hetsiga.
Jag bor i en lånad lägenhet på Upper Westside, kvarter som för tjugo år sedan var farliga. Nu är de en mix av ungdomlighet och borgerlighet. Det skapar folklighet. De flesta är invandrare och pratar som Chico i en bröderna Marxfilm. Kvarteren är som en självförsörjande småstad. Här råder Vimmerbykänsla.
En vardagsiakttagelse är, att på min gata finns en fet hund som morgon och kväll vallas med tunga metallvikter hängande över ryggen för att jycken ska svetta av sig några kilon.
Taxibilarna är inte som förr feta Yellow cabs. Jo, gula. Men numera oftast vans, minibussar, med skjutdörrar. De kör i en trafik, där märkligt nog bilförare tutar på det sätt som gör trafiken i tredje världen olidlig.
Ljud, ja. Oljud. Människor är i samtal ofta uppseendeväckande högljudda. I tidningars krogrecensioner finns därför inte bara bedömning av service och matens kvalitet. Ljudnivån recenseras. På biograferna noterar jag dock att det är dödstyst under filmvisningarna sedan publiken på duken läst en utomordentlig slogan: ”Don’t add your own soundtrack.”
I brödbutiken finns den franska specialiteten croissanter. Men missuppfattade: dubbelt så stora som frassarnas och därför bara hälften så goda.
I tunnelbanan finns inget klotter. Men i kontorskvarteren syns ofta det intoleranta anslaget: ”Rök inte framför fastigheten.”
I alla stadsdelar rullar påfallande många barnvagnar. Tydlig signal: vi amerikaner har inte som ni européer slutat göra barn. Den demografiska bilden, den låga medelåldern i landet, gör amerikaners framtid hoppingivande.
Naturligtvis tog jag hyenaaktigt bussen ner till Ground Zero. Full rulle. Tusentals byggarbetare, många med loggan Skanska på sin hard hat, hjälmen, ser till att en ny skyskrapa skjuter i höjden.
Men den förargelseväckande moskén då? Som alla vet rör det sig inte om en moské utan ett islamskt kulturcentrum. Det ligger inte i det som en gång var World Trade Center utan två kvarter bort. Rätten att bygga ”moskén” har understrukits av tomtägaren, av stadens borgmästare Bloomberg, som är jude, och rikets president. Vid Ground Zero står det toleranta Amerika upp som bäst.
Jag betraktar den gamla kappfabriken som ska rivas och ge plats för ”moskén”. Det finns inte en rad islamofobisk protestgraffiti på fasaden.
Och de som protesterar? Inte en människa inom synhåll. Jo, en ung polis. En enda.
”Officer”, frågade jag, ”ni är här för att förhindra demonstrationer?”
”Nej”, svarade han och lät som en rad ur en Dennis Lehane-roman, ”I’m defending the peace”. Han tillade: ”När de inte kan demonstrera framför byggnaden kommer inte teve hit – och utan teve vill ingen demonstrera.”