Mutorna och fusket bleknar i jämförelse
Göteborg rister fortfarande i efterskalvet av avslöjandet om mutskandalen i ”Uppdrag granskning”. Medan resten av Sverige kunde njuta av stor tv-underhållning fick vi som bor i stan ännu en anledning att skaka på huvudet i skam och vanmakt.
Första gången jag såg programmet blev jag givetvis beklämd. Saltade fakturor, swimmingpoolresor till Rivieran, bluffbyggen, rullande skattepengar utom kontroll – allt det är för jävligt.
Men efter några repriser är det inte själva mutandet jag störs av. Jag är antagligen för cynisk för att bli förbluffad över att några lumpna pärmbärare utnyttjat sin relativa makt för att få egna förmåner.
Jag skrattade högt åt bilderna från byggmästarens mutkalas vid villan med utsikt över San Tropez. Det såg ut som en parodi på blekfeta gubbars dröm om ett lyxliv med lumparhistorier och groggar vid poolkanten.
Jag förfärades av bilderna från miljöer så torftiga att det kändes som ett reportage från tredje världen. Hur kan ett kommunalt bostadsbolag i Sverige år 2010 ha fastigheter och bostäder som dem som visades upp i programmet? Att de inte skäms.
Jag skakade på huvudet över hur i himlens namn man kan förstöra en bohuslänsk kulturmiljö med ett så stillöst hus som den mutade tjänstemannen åstadkommit? Han skulle ha stryk bara för garagets placering mellan de mångtusenåriga granitklipporna.
Men det värsta i hela historien handlar dock varken om byggmästare eller tjänstemän. Det värsta handlar om när makthavare tar miste på demokrati och diktatur genom att kalla in säkerhetsvakter för att hålla media borta, med kommunledningens goda minne.
I mina ögon är det en större skandal än mutgubbarnas lögner och byggmästarens skrupellösa agerande.
I SVT:s Västnytt förklarade idrotts- och föreningsnämndens direktör Ragnhild Andersson sitt beslut så här:
”Jag kan som ansvarig inte negligera om det finns personal som upplever en viss oro. Det behöver inte vara så konkret utan det kan vara en allmän oro”.
Ja, helledudane. Klart att personalen inte ska behöva uppleva oro för att media sitter med under ett nämndsammanträde. Dom kan ju gå in i väggen för mindre.
Nu är det emellertid inte Janne Josefsson som Ragnhild och hennes ömtåliga personal i första hand ska vara oroliga för.
Riktigt oroliga ska de vara för göteborgarna. Tittarna. Väljarna.