Helt plötsligt är vår eka en världskändis
Jag sitter på tåget och bläddrar i en resetidning. Den heter Condé Nast Traveller och är ansedd som världens mest inflytelserika resetidning med en upplaga på nästan 800 000 exemplar och drygt tre miljoner läsare.
Och jag tror inte mina ögon. För mitt bland alla exotiska stränder, guldkantade hotell och spektakulär lyx ligger vår gamla eka och skvalpar på en helsida i fyrfärg.
Men herregud, tänker jag. Den gamla skorven, med all lagning och alla skavsår efter årtionden av tufft användande. Nu ligger hon där som utvikningsbrud i ett glansigt magasin för välbärgade globetrotters.
Det visar sig nämligen att ett av reportagen handlar om Bohuslän, där den kvinnliga reportern kuskat runt och blivit bergtagen av granitklippor, röda sjöbodar och nykokta kräftor. Artikeln är turistpropaganda utan större överdrifter, eftersom det inte behövs. Men det står inget om vår gamla båt.
Synd, för den är en historia för sig. Det är en så kallad Smögen 45:a, byggd i början av sjuttiotalet av Olsson & Söner som sålde den till nypriset 1 950 kronor.
Osvald Andersson tog fram åkarplånboken och slog till. Han insåg att det var en rejäl båt, som passade en rejäl karl som dörjade makrill och drog skäddegarn ute på Hakefjorden. Osvald var en rejäl karl, stark som en oxe ända till förra sommaren då Condé Nast Traveller kom till kusten samtidigt som Osvald släckte sin egen livsgnista.
Han dog bara en månad efter att hans hustru och livskamrat Gunhild gått bort. Ensam på ett ålderdomshem med sönderopererad höft och knappt ledsyn på bägge ögonen – så ville han inte fortsätta. Han blev 95 år gammal.
Osvald var min frus morfar. Vår yngste bär hans namn vidare som mellannamn, och tillsammans har vi den gamla båten som nu blivit världsberömd. Jag sjunker tillbaka i tågsätet och funderar på hur han själv skulle ha reagerat om han fått se sin eka i en tidning från Amerika?
Bakom slutna ögon ser jag honom sitta i den gamla utemöbeln under det stora trädet som gav svalka åt hans stora och ständigt varma kropp. Hans permanent brunbrända armar i den kortärmade skjortan, ögonen inbäddade i det läderartade ansiktet med det vita håret på ända. Och jag vet. Han skulle ha skrockat. Men han hade varit så stolt.
Vi hade faktiskt talat om att skaffa en ny båt till den här sommaren. Något modernare och snabbare. Nu kommer det inte på fråga.