Solen får inte gå ned över etik & politik
BRIGNOLES i Frankrike.
I den här lilla staden, omgiven av rosévingårdar, hölls i veckan vår världsdels minst viktiga val. På spel i ett fyllnadsval stod en plats till landstinget i departementet Var.
Ändå: Direktsändning i tv över hela landet. Amerikanska AP på plats. Hundratals ”pollsters and pundits”.
Utgången sände en kåre av obehag längs ryggraden på politiker från polcirkeln till Medelhavets stränder, ty Laurent Lopez vann en jordskredsseger med 54 procent över högerkvinnan, gaullisten Catherine Delzer med 46.
Monsieur Lopez var ”fel” man.
Bara Lopez och Madame Delzer fanns kvar på startlinjen i finalen sedan alla andra kandidater, inklusive socialisternas, i en valomgång söndagen tidigare hade slagits ut. (De arma socialisterna straffas på alla nivåer för att rikets president Francois Hollande betraktas som velig och löjlig och har lägre förtroende än någon fransk president i historien.)
”Fel” kandidat!?
Ja, Lopez, en medelålders, hövlig, kortklippt butiksföreståndare av katalansk börd i mörk kostym och vit skjorta, var Front Nationals kandidat.
”Ja, ja”, sa en svensk statsvetare, som jag senare relaterade mina intryck för, ”de har lärt sig att knyta en slips …” Osökt gick tanken till Jimmie Åkesson.
FN, som partiet förkortas på franska, anförs av en snabbtänkt mullig blondin, Marine Le Pen, som reformerat det parti hon ärvt av sin far, den nazianstuckne Jean-Marie. Hon för det mot nya höjder, till 24 procent inför valet till Europaparlamentet i vår. Partiet tar röster på att vilja att Frankrike drar sig ur euron.
Jag satte mig på en läderstol i det Folkets hus, som i den obetydliga lilla staden var den största vallokalen. Väljare strömmade in. Stämningen var den franskt lågmält civiliserade. Några kindpussar. Högt valdeltagande. En nöjd borgerlighet som just i familjens sköte ätit traditionell söndagslunch (för de flesta, vid den här tiden på året, en vildsvinsgryta i vinsås).
Jag tänkte: Kan man verkligen tala om ”fel” vinnare, när de här goda, anständiga människorna övertänkt väljer honom till sitt landsting? Är han inte tvärtom resultatet av det som är demokratins idé och kärna? Folket väljer vem som representerar det. Och folket beslutar vem som i nästa val ska lyftas bort.
FN, i dotter Le Pens tappning, skrämmer mig inte fast jag naturligtvis hatar dess främlingsfientlighet.
Det är likadant med Dansk Folkeparti. Danmark har inte blivit en totalitär stat. Och Fremskrittspartiet kommer inte att göra Oslo till en stadsdel av Hitlers Berlin.
Jag är mera rädd för Hells Angels, the Tea Party, al-Qaida och AIK:s fan club.
På min läderstol i Folkets hus sa jag mig: Vi ropar ”vargen kommer” för ofta. Vi tar i för mycket. Demoniseringen blir i slutändan bara en prutt.
Värst var EU, när år 2000 en förförisk populist, Jörg Haider i Österrike, med hjälp av invandrarfientlighet tog så många mandat, att han blev koalitionspartner i landets regering. EU-länderna bröt de diplomatiska förbindelserna. Knappast respekt för folkviljan. Och Österrike består som demokrati.
Även en liberal propagandist för totalt öppna gränser, som jag är, medger att främlingsfientligheten, invandrarfrågan, är vår kontinents hetaste politiska ämne. Holland har förvandlat sig från att vara Europas mest liberala land till att bli en sur ankdamm. I världens mest kosmopolitiska stad, London, talas 300 språk och finns 30 distinkt etniska stadsdelar. Bara knappt varannan invånare är traditionell vit och 67 procent vill se invandringen drastiskt dämpad. Därför erövrar det populistiska, invandrarfientliga UKIP röster från de konservativa.
Frågan går inte att komma förbi. Bilden blir populism vs elitism. Populisterna säger sig följa en folkvilja. Men det är inte bestickande, ty i demokratins natur ligger att politiker inte bara ska följa. De ska också leda. En storhet i demokratin är att inte bara använda sig av sin majoritet utan att även skydda minoriteter.
Tror ni att Jimmie Åkesson, Vlaamse partij i Belgien, Geert Wilders i Holland och Sannfinländarna står upp för en båtflykting från Lampedusa?
Nix. Därför ska vi - även en dag då i Brignoles allt verkar vara i sin ordning - upprätta en cordon sanitaire kring obehagliga partier på höger- och vänsterkanten.
Med det kan vi kanske uppskjuta solnedgången över den västerländska etiken och politiska kulturen.
Jag läser just nu
… min kollega Staffan Lindbergs ”Blod är ett billigt pris för frihet”.
Lindberg såg den arabiska våren spridas från land till land.
Han återvände och såg euforin vändas till förtvivlan.
Han möter människorna och skildrar dem med lugn empati.
En krigskorrespondent är född.
Från Åke Catos blogg
… hämtar jag den gamle Aftonbladethumoristens rapport från ett äldreboende:
”Gomorron Alice, vill du ha kaffe?”
”Tack, jag väntar lite, jag har just fått veta att jag har fått nobelpriset
i litteratur.”
”Nä men det var väl roligt, Alice, vill du ha en kanelbulle till kaffet?”
”Fattar du inte? Jag är världens bäste författare!”
”Det är bra att du skriver, Alice, det håller hjärnan i gång.”
”Dom kallar mig den samtida
novellkonstens mästare.”
”Ja du är så duktig så duktig, lilla Alice, säg bara till när du vill ha
kaffet.”
I tolv dagar på raken
… har Leif GW Persson varit med i Expressen, noterar Mårre Skånman, pr-man på spelbolaget Paf, som på sin GW-blogg hyllar ”mannen som kan uttala sig om allt från bantning till relationer och vapen”. Ett unikum, säger bloggen och frågar om det är rekord.
Icke. Ännu större drag var det i Clark Olofsson, biskop Helander, Olle Möller och Bosse & Anita (Högberg respektive Lindblom). Kul sällskap.