Jag vill boka tågbiljetter – inte höra på idiotreklam
Jag har försökt att boka tågbiljetter. Tre personer skall åka ner till Göteborg, och på vägen tillbaka har vi förökat oss med en pappa och är fyra. Sådant klarar inte SJ:s bokningsservice av på nätet. Så jag ringer och får veta att den förväntade kötiden är 28 minuter. Telefonsignaler går fram. Sedan är det plötsligt någon som svarar på andra sidan luren.
”Hej!” skriker en käck kvinnlig röst.
”Hej” ropar jag glatt. Men rösten tar ingen paus. Vill inte lyssna på mina bokningsproblem.
”Christine Meltzer här!!! Du har väl inte missat höstens stora musikalhändelse. ’Det våras för Hitler’ som går upp på Kinateatern i Stockholm. Så prata med din SJ-säljare så ordnar han eller hon med dina biljetter.”
Sedan är jag tillbaka i telefonkön igen. Jag sitter stum. Långsamma tut. ”Din plats i kön är 48”. Fler signaler. Efter ett tag är det någon som lyfter på luren igen. Den här gången är det en man.
”I höst går musikalen ’My fair lady’ upp på Oscarsteatern med bland annat Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Jan Malmsjö, och sedan en rysligt begåvad kille som heter Henrik Dorsin, ja det är jag. Din SJ-säljare ordnar biljetter. Välkommen!”
Jag vet inte, men när känner ni att ni skulle vilja hoppa upp ur lådan och göra reklam för er själva?
A. När folk är normalt neutrala?
B. När folk är positiva och glada?
C. När folk är nummer 48 i en telefonkö?
Hur säljer man in en sådan reklamspot? ”Vi ger er möjligheten att presentera ert företag på baksidan av en P-bot?” eller ”Ni kan få sätta upp en monter för ert mobilföretag så att ni kan knyta kundkontakter vid avdelningen för försvunnet bagage på Arlanda”. Jag sitter i en telefonkö i 10 minuter, 20 minuter. Och när jag vibrerar i sidled av irritation kommer det en röst och säger att jag har chans att boka en ”plats med dansafton med Dansbandskampen” och ”din SJ-säljare bokar din biljett”.
Det är bara det att jag inte vill ha någon dansbandsbiljett. Jag vill inte heller följa den ”glittriga tv-festen på plats”. Jag vill åka TÅG. Det är därför jag har ringt SJ – Statens järnvägar och inte Statens musikalservice. För det skulle ju ändå kunna vara en ledtråd. Jag vill åka försenade, skitdyra men miljövänliga SJ-tåg.
Men det verkar som om SJ tycker att tåg känns lite tråkigt. För mycket räls och perrong, och för lite tofsar och steppdans. Att de hellre vill vara Ticnet eller Göta Lejon eller vad fan vet jag.
När jag efter en dryg halvtimme kommer fram till bokningsservice får jag två kvinnor i luren. Problemet är bara att de inte pratar med mig, utan med varandra.
”Det var länge sedan jag jobbade kväll … då blir det måndag på en söndag kanske.”
”HALLLÅÅH!” vrålar jag.
”Jah, jag var ledig hela dagen i går, det var jätteskönt.”
”HALLLLÅÅÅÅUÖÖÖ”. Vid det här laget brölar jag. Sluter telefonen som ett munspel i handen och vrålar in i mikrofonen.
”Vad gör du mamma?” 5-åringen kommer in i köket.
”Mamma beställer biljetter av SJ.”
Tre avgrundsvrål senare hör jag hur det klickar till i luren, och den brusande tystnaden tar vid. Jag slår numret till SJ igen samtidigt som jag hyperventilerar med huvudet mellan benen. ”Den förväntade kötiden är 27 minuter”. Långsamma tut. ”Hej! Christine Meltzer här!!! Du har väl inte missat höstens stora musikalhändelse?”
Nej! Hur skulle jag kunna göra det? Det finns bara ett enda nummer om man vill boka en tågbiljett i Sverige. För att boka en tågbiljett i Sverige måste man lyssna på reklam för idioter. Det är ett tvång. Man har inget val.
SJ – det enda riktigt miljövänliga alternativet om man vill ta sig från punkt A till punkt B har kommit upp med ytterligare en idé som skall få folk att ta flyget eller bilen i stället för tåget.