Länder med problem borde göra som Åland
Solen glittrade över Mariehamn. Löven gulnade. Det var 13 grader i luften. Harmoni rådde. Det var lätt att tänka: Uppstår problem, ska de lösas som på Åland.
Recept: Tillskansa dig självständighet. Men du ska inte behöva kriga för den. Behåll egenart; nominellt kan du höra till ett land i öster men prata det språk som talas i grannlandet i väster. Förhandla dig till tullprivilegier, som lägger grunden till medborgarnas välstånd.
Varför inte göra ungefär likadant i Kosovo?
Och i Belgien!
Konungariket Belgien är i smyg på väg att i split och kiv upplösas. Det är till ytan bara en femtondel av Sverige. Men befolkningen är en miljon större än den svenska. Flamländare i norr pratar holländska, valloner i söder pratar franska och de vill inte ha med varandra att göra.
Fyra månader efter landets riksdagsval har det inte kunnat bilda regering. Det finns minst elva partier. Flamländarnas folkpartister vill inte ha med vallonernas folkpartister att göra, vallonernas sossar kan inte enas med flamländarnas.
Jag var nyss i Bryssel, som inte bara är EU:s huvudstad. Den ska också föreställa Belgiens. Jag hörde en riksdagsman säga: ”Det enda flamländare och valloner har gemensamt är kung, choklad och bier.”
”Landslaget i fotboll då?” frågade jag.
”Tveksamt”, svarade han.
Ändå är Belgien vaggan för god kultur. Tintin är en belgisk reporter. George Simenon som skrivit världens bästa deckare (kommissarie Maigret) kom från Liège. Agatha Christies bästa detektiv, Hercule Poirot med den svarta vaxade mustaschen, är belgare. Den surrealistiska konstens mästare är belgaren René Magritte. På listan över belgiska celebriteter finns cyklisten Eddy Merckx och musikanten Toots Tie-lemans.
Men historien har inte gett invånarna tillräckligt mycket klister för att hålla sams. Språket har varit en skiljelinje i mer än tusen år. Området kom på 1400-talet att lyda under Habsburg, styrt från Wien och senare under det spanska kungahuset. Under Napoleontiden införlivades
det med Frankrike. I Wienkongressen, som efter Napoleons fall satte Europas gränser, ansågs det väsentligt, att det inte var ett starkt land som skulle ligga vid Nordsjöns stränder. Det blev en union mellan Holland, Luxemburg och Belgien ur vilken 1830 Belgien bröt sig ut.
Jag träffade Brysselveteranen Rolf Gustavsson som sammanfattade landets historia och egenart i fyra ord: ”Belgien är en restpost.”
Flamländarna var bönder, vallonerna industrifolk. Till för tjugo år sedan var flamländarna avundsjuka på vallonernas välstånd. Med nergång för Valloniens kol- och stålindustri och med moderna investeringar i norr blev det ombytta roller: nu är det flamländarna som har ekonomiskt övertag.
Temperamentsskillnaden, rivaliteten och misstroendet mellan flamländare och valloner resulterar i att flamländarna bryter sig ur Belgien och utropar ett eget land.
Å så förfärligt! Eller?
Tidningen The Economist uttryckte sin åsikt rättframt: ”Inget skäl att vara ledsen. Länder kommer och länder går.”
Och jag fick Åland i tankarna.
Vi ska notera, att ofreden mellan flamländare och valloner inte kostat en droppe blod. Det går civiliserat till som i sammetsskilsmässan 1993, då tjecker och slovaker gick skilda vägar och landet Tjeckoslovakien upphörde. (I Bryssel manifesterar sig en enhetstanke genom att människor hänger sin belgiska flagga på balkongen).
Det sker också i en tid då små länder i Europa tack vare EU och Nato-medlemskap kan klara sig väl. Ingen tror att den ryske busen vågar ge sig på det moderna, välskötta Estland. Slovenien bröt sig ur det jugoslaviska eländet 1991 och har sedan dess inte lidit några men av det.
Lärdom? Sannolikt är det under en övergångstid bättre med fler länder är färre. Spanien har gett Katalonien och Baskien stor autonomi, fransmännen kan släppa Korsika loss och engelsmännen ska inte sörja, när Skottland bryter sig ur.
Kosovo blir undantaget. Där blir det ett helvete.