Hem är inte där vi bor – utan där hjärtat finns

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mannen är gammal och mycket sjuk.

En morgon vaknar han och vet att denna dag blir hans sista.

Vad som smärtar honom mest är inte längre kroppen – sköterskorna har fyllt den till brädden med morfin – utan vetskapen om att han lever i exil och inte kan återvända.

Han ringer en vän i sin hemstad på andra sidan jorden, och vännen som har väntat på detta samtal sträcker luren mot sitt öppna fönster.

Den sjuke hör larmet, hör sitt språk talas, människors rop, barnskratt, bilar, kyrkklockor. Hemma. Han blundar och lyssnar. När sköterskan kommer in en stund senare är han död.

Kanske har jag hört eller läst den här historien, sett den i en film eller bara hittat på. Kanske är den sann, jag minns inte.

Jag har också en hemlängtan, men till skillnad från den gamle mannen vet jag inte alls vart jag ska ringa.

Anna-Maria Krasnicka borde det stå här ovanför, med akut accent över s:et. Mitt riktiga namn. Ekelund är köpt vid ett preskriberat skengifte. Mamma behöll det av praktiska skäl, för med ett svenskt namn blev det lättare att smälta in.

Jag är född i Sverige. Kort tidigare kom föräldrarna hit. Unga, nyfikna, men med en annan religion och ett helt annat politiskt system i bagaget, och utan att kunna varken det här språket eller sederna.

Jag började livet som ett ensamt polskt barn i Sverige, gick inte på dagis och hade ingen kontakt med svenskar, bara med mormor och farmor som turades om att resa hit och ta hand om mig medan föräldrarna arbetade dag och natt. Polskan var mitt modersmål, det språk som hjärtat, inte bara munnen, ännu talar.

Språket som än i dag är direkt kopplat till känslolivet. Svenska lärde jag mig inte förrän jag sattes i lekskola. Men trots att jag snart läste och talade bättre svenska än mina klasskamrater, så fick Sverige aldrig något riktigt fäste i mig.

Hemma är barndomens ljud och dofter, men jag minns inte alls hur Sverige lät eller luktade. Två gånger om året, under jul och sommar, åkte vi ”hem”. Först där lekte jag med andra barn och använde alla mina sinnen. Det var som om jag inte existerade förrän jag stod på polsk mark. Jag insöp doften av ängarna och säden, av tjära, stenkol, draghästar, gamla trapphus, kålsoppa, grå tvål och äppelschampo. ”Det luktar Polen”, utropar jag fortfarande ibland. Som när jag går förbi ångbåtarna i Nybroviken, eller när jag i vintras upptäckte att doften av Istanbul påminner om mitt gamla Polen.

Hem är det blod som flyter i ådrorna, fäderneslandet och släkternas historia. Min son, den rågblonde och blåögde, bär sin polskhet med stolthet trots att han bara har varit i Polen ett par gånger och knappt talar ett ord polska. Han skulle aldrig kalla sig enbart svensk.

Så vad är ett hem? Där man är född, förstådd eller kanske där man är känd och älskad för den man är?

Eller där man blir begraven? Jag vill begravas där de som ännu minns och älskar mig kan gå och finna tröst.

Såsom min vackra gudmor, uppvuxen i Polen men död i Skåne.

Hon vars aska nu är spridd i minneslunden på en liten kyrklös kyrkogård mellan Eslöv och Bosarp.

En plats som för mig har blivit ett lika självklart resmål som föräldrahemmet.

Så jag bestämmer ingenting nu, utan frågar senare mina barn och eventuella barnbarn var de helst vill ha mig jordfäst.

Kanske behöver jag inte alls ringa någonstans när det är dags att lämna.

Trots min medfödda exil, oro och diffusa hemlängtan inser jag – ju längre jag lever – att hemma är en plats i hjärtat, och när hjärtat slutligen multnar är hemma överallt och ingenstans.

Anna Ekelund