Al Gores stela leende funkar inte på mig
Al Gore blev snuvad på presidenttiteln men fick Nobels fredspris. Han slapp 11 september och Irakkriget och kunde i stället ägna sig åt att rädda världen från klimathotet.
Jag blir lika misstänksam varje gång en gammal amerikansk politiker får spela hjälterollen. Skurken Kissinger fick Nobels fredspris en gång och nu står Gore där, stimorolleende i klanderfri kostym och med perfekt sidbena.
Han predikar som en sann amerikansk frikyrkopastor. Som en domedagsprofet säljer han in budskapet med hjälp av det gamla skräcktricket, det har till och med en engelsk domstol fastslagit. Och folk låter sig frälsas.
Vid hans sida står den äppelkäcka Tipper, Gores high school sweetheart och hustru sedan 1970. Vi har henne att tacka för att svenska skolbarn är ”nigga”, ”bitch” och ”ho” med varann på skolgården och att hiphoppare staplar könsord i sina texter.
I mitten av 80-talet upprördes Tipper, själv en gång trummis i studentbandet The Wildcats, av en Prince-låt. Hennes då tolvåriga dotter hade i texten råkat få höra ordet ”masturbate”, vilket fick Tipper att se rött. Hon och några väninnor, tillika fruar till mäktiga män, avbröt pajbakningen, rättade till knytblusarna och pudelfrillorna, och grundade föreningen PMRC (Parents music resource centre).
De tjöt om omoral, förfasade sig över ungdomens och de amerikanska värdenas förfall, gav musiken skulden och arbetade på att censurera egenhändigt utpekade artister och låttexter. Med de äkta männens hjälp fick de enorm publicitet, men någon lagändring kom aldrig till stånd då man inte kunde komma runt den förbaskade yttrandefriheten.
1990 fick Tipper nöja sig med att svartvita klisterlappar med varningen ”parental advisory – explicit lyrics” skulle sättas på alla skivor med omoraliskt innehåll.
Resultatet av Tipper-etiketten blev det omvända. Utan en sådan betraktades ett hårdrocks- eller
hiphopalbum som mesigt. Tippers insats gjorde jargongen grövre, men den kopplingen kommer USA:s ”Moral majority” aldrig att vilja inse.
En man ska inte klandras för sin frus agerande, men i det här fallet stöttade Al Gore öppet Tipper. Senare har båda tagit avstånd från sin censursugna attityd. Gott så.
Men vad är Al Gores motiv idag? Kommer han om tio år att ta avstånd från sitt engagemang? ”Miljö? Äsch, det höll jag på med i början av 2000-talet.”
Kanske lyssnade och lärde Al Gore av The Ramones, som redan 1992, fritt översatt, sjöng: ”Men Tipper, kom igen. Det är bara en rökridå för de riktiga problemen: budgetunderskottet, de hemlösa, miljöförstöringen.” Men troligare är att detta är en egen narcissistisk mission. Kan man inte bli rikets förste man, kan man bli världens.
Al Gore är ingen gräsrot som skitar ner sig. Det finns andra som har kämpat längre för miljön och mot globaliseringens negativa aspekter. Fysikern och miljöaktivisten Vananda Shiva fick redan 1993 det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood award. Hennes arbete är långt mer gediget än Gores och hon reser också runt i hela världen och föreläser, men utan privat jet, Hollywoodglamour och stöd från ett patologiskt moralistiskt USA.
Klart att en amerikansk helyllekille får Nobelpris framför en indisk tant. Vad har hans miljökampanj kostat? Mer eller mindre än valkampanj?
Min misstro mot moralisten Gore växer ikapp med hans stela leende. För kanske är hans miljömission inget annat än en tjuvstart på nästa amerikanska presidentvalskampanj.