Att vara tyst om hoten gör inte att fler vågar vittna
Så kan ännu ett vittne ha tystats.
Men poliser och åklagare fortsätter hävda att människor som ställer upp i rättegångar ofta är rädda i onödan.
Om detta måste vi börja prata.
En man blir skjuten i benet på väg till en rättegång där han ska vittna om hur han misshandlats av en man som har kopplingar till organiserad brottslighet.
Det låter som italiensk maffia eller Al Capone, men låt oss inte fara i väg i överdrifter.
Åklagaren i målet har dessbättre rätt då han säger att det inte tillhör vanligheterna att vittnen stoppas på det här sättet.
Men med detta sagt tvingas vi konstatera att rättegången i Malmö skjutits upp på obestämd tid och att den organiserade brottsligheten än en gång vinner.
Som när åklagaren Barbro Jönsson fick dörren till sitt hem sprängd. Två män dömdes visserligen, men hon tvingades sluta som åklagare. Hon kan inte längre gå på bio eller krogen som en vanlig människa.
Eller som pokermiljonären som mördades förra året inför en rättegång han skulle vittna i.
Grova brottslingar tycks numera vara beredda att ta till strängt taget vilka medel som helst för att ostört kunna fortsätta sin verksamhet.
De här fallen äventyrar givetvis rättsäkerheten, men är, som sagt, mycket sällsynta.
Desto vanligare är hoten mot människor som ska vittna i alla de rättegångar vi aldrig hör talas om.
Antalet anmälningar om övergrepp i rättsak ökade med 70 procent mellan 1999 och 2006, visar siffror från Brå, Brottsförebyggande rådet.
Bara i fjol gjordes över 5 000 anmälningar. Det handlar ofta om ungdomar som hotats av ungdomar. Ungdomar som inte förstår att själva hotet ofta är allvarligare än ursprungsbrottet.
Ungdomar som hotar redan på brottsplatsen, trots att poliser är där och ser och hör.
Även antalet fällande domar för övergrepp i rättssak ökar, från 65 år 2000 till 430 år 2006.
Poliser och åklagare brukar vifta bort siffrorna med att det för det mesta handlar om tomma hot.
Och så är det säkert. Men vilka möjligheter har den utsatta att skilja verkliga hot från tomt babbel?
Det skrivs en och annan debattartikel om detta uppenbara rättssäkerhetsproblem, men diskussionen brukar snart dö ut.
I Danmark och Norge tillåts numera anonyma vittnen. Förslaget har väckts även i Sverige, men inte vunnit gehör.
Här anser vi att en åtalad ska kunna veta vem det är som anklagar honom eller henne för att kunna försvara sig. Det är en sund inställning.
Men något måste göras. Politikerna mumlar om att bygga ut vittnesskydd och vittnesstöd, utan att något händer.
Det är naturligtvis inget fel i att människor som är rädda får en stödperson och ett avskilt rum att samla sina krafter i inför rättegången.
Hur långt räcker det?
Om vi är på väg mot ett samhälle där färre och färre människor vågar vittna är vi också på väg mot ett samhälle i förfall.
Vi måste göra något. Vad vet jag inte. Tystnad är dock inte lösningen.