Staten är den största svikaren
Efter förra veckans nyhetsrapportering har de flesta av oss lärt oss ett nytt ord, tarm. Eller nytt är det ju verkligen inte, alla vet att tarm är en slemmig, slingrande, snuskig del av matsmältningskanalen, men begreppet har fått ytterligare en betydelse för oss i form av en yngre elev på elitskolan Lundsberg.
Tarmarna hade till uppgift utföra ”feminina” förnedrande sysslor som att stryka, städa, duka av och springa ärenden åt de äldre eleverna. De skulle tyst och underdånigt låta sig styras och ställas med och passa upp när de ombeds annars vankades det straff.
Förlagsvis brännmärkning med strykjärn, en kvast i analen, några feta hurringar eller lite vattentortyr. Helt vanliga, oskyldiga pojkstreck, enligt skolans rektor. Inget att hetsa upp sig över. Skolinspektionen höll som tur var inte med och stängde Lundsberg.
Diskussionerna kring detta beslut har därefter gått varma. De allra flesta är rörande överens om att pennalism, mobbning, kränkningar, svinerier och kamratfostran inte får förekomma på en skola, i synnerhet inte under organiserade halvt godkända former. Andra, inte minst före detta Lundsbergare, vill hävda att beslutet är orättvist och att det förekommer minst lika mycket skit på vanliga kommunala skolor och att stängningen av Lundsberg är ett uttryck för den svenska avundsjukan.
Själv tycker jag att den största svikaren i den här härvan är staten. Vi har under större delen av Lundsbergs historia haft ett socialdemokratiskt styrt land vars mål har varit att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg.
Ett jämlikt, rättvist samhälle där alla erbjuds samma förutsättningar och tillgång till en riktigt bra och framförallt gratis skola.
Ändå har Lundsberg med sin kopierade engelska internatskolemodell vars främsta syfte har varit att rekrytera och fostra de mest förmögna familjerna i Sverige, med hjälp av en massa undantag från de främst socialdemokratiskt färgade skollagarna fått fortsätta sin absurda pedagogik med kamratfostran som en central och bärande metod år efter år. En metod som enligt grundaren härdar både fysiskt och psykiskt, skiljer agnarna från vetet, sållar ut de svaga och vaskar fram elitens framtida ledare. En metod som dessutom alltid varit mer eller mindre öppet redovisad och som har kostat en förmögenhet att låta sitt barn ta del av. Högst orättvist och ojämlikt på alla plan.
Det kallar jag svensk socialdemokratisk dubbelmoral. Och den hoppas jag att Stefan Löfven genast gör något åt och vägrar befatta sig med om han vinner valet.