Arbetarna strejkade och svalt – förgäves
I dag för exakt hundra år sedan hade Sverige kastats in i den dittills största konflikten på arbetsmarknaden. En långvarig lågkonjunktur tvingade arbetsgivarna att avskeda personal och sänka lönerna. LO kämpade i motvind, medlemsantalet sjönk därför att arbetarna var besvikna, många drevs allt längre ut på vänsterkanten där våldet hela tiden var nära.
Sommaren 1909 trappade arbetsgivarna upp kampen mot fackföreningsrörelsen. SAF:s ordförande Hjalmar von Sydow förklarade att nu var tiden inne att om inte krossa så i alla fall tukta fackföreningsrörelsen. I juli gick SAF till offensiv. Om LO inte gick med på SAF:s förslag till försämringar för arbetarna skulle tiotusentals arbetare utestängas från sina arbetsplatser.
Det var en krigsförklaring. LO:s representantskap sammankallades under ledning av ordföranden Herman Lindqvist, som var min farfar. Det fanns starkt stöd för en storstrejk. Många menade att det var bättre att falla i öppen kamp än fegt krypa till korset. LO-ledningen ville försöka förhandla ännu en gång, men det misslyckades. Nu stod hela den svenska fackföreningsrörelsens vara eller icke vara på spel.
SAF lockoutade över hundra tusen arbetare i två omgångar. Den 4 augusti svarade LO med storstrejken, den största strejken dittills i Sveriges historia. Syftet var inte att lamslå samhället utan att visa fackföreningarnas styrka.
LO hade totalt 2,7 miljoner i strejkkassan. En veckas strejk med fullt understöd skulle kosta 3 miljoner. SAF hade resurser för två månaders konflikt.
Regeringen räknade med oroligheter. Vapenförråd bevakades extra noga. Poliser och ordningsmän hade rätt att öppna eld om de så bara kände sig hotade . I Stockholm bildade borgerskapet en frivillig skyddskår med högkvarter på hotell Continental på Vasagatan.
Men LO planerade inga våldsamheter, tvärtom.
Strejkkassorna sinade snabbt. Redan efter en vecka måste de flesta leva ur hand i mun. Nöden bredde ut sig. Kampviljan
sjönk i leden. En del ville återgå till arbetet. LO höll emot.
Herman Lindqvist angreps personligen av missnöjda och lidande medlemmar. Ingen svensk hade dittills fått så många skällebrev och mordhotelser som han fick under och efter strejken.
Så här kunde det låta: ”Ett bref till dig et bref till din tjufbroder Branting, ni äro från och med i dag dömda till döden. Håller du inte dina gifna löften att vi skulle få bättre daglöningar efter sträjken så skjuts du som en hund och huset du bor i sprängs i luften.”
I ett annat brev stod det: ”Skurkar!! Lindqvist, Branting ... Eder tid har kommit att med livet betala för allt ont ni förorsakat hela Svenska folket. Då ni minst anar det kommer Liemannen att befria eder till helvetet. Skurkar!!!”
I ett typiskt anonymt brev stod det: ”Herr Lindqvist! Jag hör mina små barn skrika. De har inte fått mat på två dagar. Jag tror den minste dör snart. Jag säger dig. Gör upp din räkning din djäfla tyrann. Jag är en gammal jägare så jag bommar inte. Jag har inget att lefva af då kan jag lika så gott dö. Men först DU.”
Efter tre veckors förtvivlad kamp, då strejkkassorna tagit slut och svälten tilltog, föreslog Herman Lindqvist att arbetare som inte var underställda SAF skulle återgå till arbetet. ”Rationell klyvning” kallade han förslaget.
Det blev häftiga protester. Lindqvist anklagades för att försöka splittra leden. Han kallades Herman Klyvare och Klyvarbasen. Efter en dryg månad tillsattes en statlig förlikningsman, men hans förslag avvisades av bägge sidor.
Allt fler arbetare återgick till jobbet enligt Lindqvists förslag. Upplösningen av strejken tog mycket lång tid, den sista lockouten upphävdes inte förrän ett år senare.
Strejken var ett totalt misslyckande, arbetarnas besvikelse var enorm och missnöjet riktades främst mot Herman Lindqvist personligen, trots att han bara genomförde de beslut som LO:s medlemmar hade tagit.
Strejken fick svåra konsekvenser för de strejkande. Många som vägrade återgå till arbetet vräktes från sina bostäder. De som strejkade kallades upprorsmakare och svartlistades på alla arbetsplatser. Över 18 000 av dem tvingades emigrera till USA, många till Brasilien.
Hundratals ställdes inför rätta för hot om våld. 41 arbetare dömdes till fängelse, 19 fick straffarbete.
Många av de missnöjda arbetarna bröt sig ur LO och bildade Sveriges arbetares centralorganisation, SAC, syndikalisterna. Herman Lindqvist satt kvar som LO-ordförande elva år till. Han blev talman i andra kammaren och socialminister.
Hjalmar von Sydow skulle så småningom få ett dramatiskt slut. I mars 1932 mördades han och två av hans hembiträden av sonen Fredrik som sedan tog sitt eget och sin hustrus liv.