”Det var helvetet på jorden”

Det var helvetet på jorden.

Så beskrev alla det, ungdomarna som överlevde, brandmännen, poliserna, ambulanspersonalen.

I natt är det 25 år sedan 63 ungdomar dog och över 200 skadades i den största brandkatastrofen i Sverige i modern tid, diskoteksbranden i Göteborg.

Och jag minns det som i går.

Först är det ingen som förstår vad hon säger i telefon.

Klockan är strax före midnatt, natten till allhelgonaafton, fredagen den 30 oktober 1998, på Aftonbladets redaktion i Globen i Stockholm.

Den som ringer är Aftonbladets kvällsreporter i Göteborg, Lena Olsson.

Hon skulle snart sluta för kvällen när larmet kom – och beställde en taxi för att svänga förbi Backaplan på väg hem, för att kolla den där branden.

Om det nu var något.

När taxin svänger in framför Makedoniska föreningen på Backaplan i Göteborg möts hon av syner hon aldrig kommer att glömma.

Det som möter henne är ett inferno.

Hela industribyggnaden, vars övervåning användes som festlokal, stod i lågor.

Branden, som senare skulle visa sig vara anlagd, hade startat nere i nödutgången på ena sidan av huset.

Alla var tvungna att ta sig ut genom huvudentrén – genom den smala dörröppningen till trappan ned.

Där fastnade de och låg fastkilade på varandra, medan andra klättrade över dem.

Ur fönstren på andra våningen, sex meter upp, hoppade ungdomar i panik och störtade till marken.

Utanför låg döda och svårt brännskadade unga människor, andra sprang chockade omkring eller satt på marken.

Åter andra försökte ta sig in i lågorna igen för att rädda sina vänner.

Det var skrik, det var gråt, det var totalt kaos.

Det var helvetet på jorden.

I natten ekade skriken:

– Hjälp mig!

– Hjälp mig!

213 ungdomar skadades, vissa mycket svårt, och fördes till sjukhus.

Kvar låg 61 döda unga människor, som mist sitt liv denna natt. Ytterligare två skulle dö på sjukhus.

Redan samma natt körde flera team med reportrar och fotografer från Aftonbladet ned till Göteborg från Stockholm och Jönköping.

En av dem var min kollega Svante Lidén.

Han var en av dem som halv nio på fredag morgon fick gå in i den utbrända lokalen, där så många dött bara för några timmar sedan.

Han ser skor, massor av skor, och ett berg av smälta och delvis förbrända kläder. Det är jackor, tröjor, byxor.

Golvet är en halvsmält sörja av sot, brandrester och vatten.

Vad ingen vet då är att det fortfarande ligger en död ung kvinna, bakom bråten vid en vägg. Medan teknikerna fortfarande jobbar, under total tystnad.

– Det, säger Svante när han kommer ut, det var det som grep mig mest. Tystnaden.

Det var helvetet på jorden.

Och nu är det bara tyst.

Själv kom jag ner till Göteborg senare den dagen. Jag flög ned från Bromma med två unga män, som förtvivlat försökte få tag på sin vän och lillebror, bara 16 gammal.

Vi hittade honom, på Östra sjukhuset, skadad, men vid liv.

Han hade lyckats ta sig ut genom ett fönster och mirakulöst klarat fallet ned i asfalten.

På sjukhuset är det fullt. Överallt sitter människor och väntar på besked om nära och kära.

Samma kväll är jag en av många på minnesstunden i Göteborgs domkyrka.

Det är fullt till sista plats.

Några har en ros i handen, andra gråter öppet, en del står bara tysta och låter tårarna rinna.

Blommor och tända ljus på Sergels torg i Stockholm för att hedra offren i branden.

Alla delar vi sorgen och chocken över alla dessa unga människor som gick på fest för att ha kul – och hamnade i ett brinnande inferno av skräck, smärta och död.

Absurt nog är Göteborgs gator samtidigt fyllda av vandrande zombies och människor utklädda till levande döda.

De firar Halloween.

Som om ingenting har hänt.

Och jag vill bara skrika åt dem:

Förstår ni inte?

Vet ni inte vad som har hänt?

Alla de som dog den natten var någons barn, någons son eller dotter, bror, syster, kusin, barnbarn kompis, klasskamrat, pojk- eller flickvän.

Många av de som överlevde har tvingats leva med svåra brännskador och förskräckliga minnen.

Dem tänker vi på i dag.

Det är 25 år sedan.

Ändå känns det som i går.

Det var helvetet på jorden.

Flaggor på halvstång utanför riksdagen.