Viktiga förändringar av offentlighetsprincipen ska inte smygas igenom
Försöker regeringen mygla igenom en försämring av offentlighetsprincipen?
Efter märkliga turer runt en kommande lag finns det dessvärre anledning att ställa frågan.
Domstolsdatalagen, som just nu med brett parlamentariskt stöd tuggas i Justitieutskottet och snart ska läggas fram för riksdagen, är såvitt jag kan förstå en i grund och botten vettig produkt.
Syftet med de nya paragraferna är att ge domstolarna en möjlighet att effektivt behandla personuppgifter på människor som är inblandade i brottmål eller tvister. Men de ska även skydda människor mot att deras personliga integritet kränks då dessa uppgifter hanteras.
Så långt är det bra och de 51 remissinstanser som har tagit del av förslaget har i allt väsentligt gjort tummen upp.
En väsentlig omständighet har emellertid myndigheter, intresseorganisationer och andra inblandade organisationer inte fått reagera på.
I en så kallad författningskommentar har justitiedepartementet lagt till att regeringen ”eller den myndighet som regeringen bestämmer” ska kunna besluta om ytterligare föreskrifter utöver dem som riksdagen har att ta ställning till.
Detta skedde efter remissrundan.
”Det kan t.ex röra sig om att begränsa möjligheterna att söka efter personnummer och namn i avgöranden som har fått laga kraft”, står att läsa.
Detta tarvar en förklaring. Som det är nu går det hos domstolar att söka fem år bakåt i tiden på domar. Sedan stryks de ur registret.
En öppenhet som är en viktig del av granskningen av rättsväsendet. Det är, inte minst, ett betydelsefullt verktyg i den journalistiska yrkesutövningen. Det är så vi får korrekt information i till exempel brottmål.
Jag har svårt att tro att till exempel Svenska Journalistförbundet, en av remissinstanserna, hade sagt ok om författningskommentaren funnits med från början.
Exakt vad formuleringen om begränsningar betyder vet vi inte. Men en möjlig tolkning är att regeringen helt vill kunna ta bort möjligheten att söka på domar.
Återstår då att vända sig till privata alternativ som Lexbase och andra databaser som begär ut alla domar och som bygger egna register. Register som innehåller många fel, vilket kan drabba människor.
Även företag i säkerhetsbranschen skulle ha anledning att vara missnöjd med en sådan nyordning. Möjligheten för företag att kontrollera att inte direkt olämpliga personer anställs försämras avsevärt.
Att kunna söka på personnummer är viktigt för myndigheter och företag som behöver veta om en person är den hen utger sig för att vara.
Fallet med kommunen som handlade upp tjänster från en kriminell MC-organisation och därmed försörjde grov organiserad brottslighet med skattefinansierade medel hade kunnat undvikas med en vettig bakgrundskontroll.
Nu handlar dessbättre inte lagar primärt om att hålla arbetsgivare, journalister och säkerhetsföretag på gott humör. Och det bör påpekas att det finns goda argument för att införa begränsningar.
Inte minst skulle personer som har avtjänat sina straff troligen få en bättre möjlighet att gå vidare med sina liv med striktare regler.
Dock ska inte viktiga förändringar smygas igenom. Författningskommentarer tjänar ofta som vägledning då domstolar och myndigheter ska tolka lagen. De här turerna känns inte bra.