Vi kanske aldrig får veta hela sanningen
Att svenska myndigheter har utbyte av underrättelser med USA är ingen nyhet. Det har pågått i ett halvt sekel och är väl dokumenterat av journalister, akademiker och diverse statliga utredningar. Ingen var väl så naiv att han trodde att samarbetet upphörde när Berlinmuren föll för 21 år sedan?
En regerings främsta uppgift är att skydda den egna nationen. Visst var det ett vämjeligt hyckleri när regeringar från Tage Erlanders och framåt sa en sak offentligt och gjorde något annat i lönndom. De svenska och amerikanska underrättelsetjänsterna var väl samtrimmade sedan 1950-talet (de första dryga tio åren efter andra världskriget föredrog underrättelsetjänsten T-kontoret att samarbeta med britter och västtyskar. Amerikanerna ansågs vara amatörer på Östeuropa).
Man kan vara indignerad över falskspelet och lögnerna. Men en sak är bra att hålla i minnet: Den hemliga politiken syftade till att värna Sveriges oberoende, att ge oss handlingsutrymme.
Exakt vad de senaste Wikileaksdokumenten avslöjar blir jag inte riktigt klar över. Svenska tjänstemän har möten med amerikanska? Okej. De talar om ”kraftfulla men informella arrangemang”. Inte bra, men okej så går det till.
Vad innebär detta arrangemang?
Amerikanerna vill ha hjälp att spåra potentiella terrorister. Om jag förstår referaten av dokumenten rätt ställer Sverige gärna upp, men informellt.
Med vad?
Lämnar svenska myndigheter ut uppgifter om svenska medborgare till amerikanerna? Samtidigt som hela världen vet att USA inte drar sig för de mest upprörande övergrepp i det så kallade kriget mot terrorn?
Om tjänstemän i regeringskansliet eller Säpo har skyfflat personakter till amerikanska ambassaden är det något helt annat än det gamla vanliga skrymteriet. Då handlar det inte om ett samarbete som syftar till att värna Sveriges oberoende. Det är motsatsen: Någon säljer ut svenska medborgare till en stormakt.
En åklagare borde förhöra de tjänstemän som driver det ”informella” samarbetet med USA. Men det kommer inte att ske. Allt för stora intressen i staten är inblandade. Risken finns att vi aldrig får veta vad samarbetet innebär.
Justitieminister Beatrice Ask och utrikesminister Carl Bildt sa i tv i går att de inte kände till något. Det gör aldrig ministrar i sådana här sammanhang. Det kallas att ”deniability”, möjlighet att neka, vilket är varje toppolitikers karriärförsäkring. Den tjänsteman som ger högste chefen för mycket information begår tjänstefel.