Tänk om – allt är inte som det verkar vara

Efteråt känns förstås allting självklart, även om det inte verkade lika självklart från början. Köp en biljett i första klass på ett fartyg som inte kan sjunka. Dålig idé. Satsa pengar på att nästa stora skotrend blir ett par schweizerosthåliga mentalvårdartofflor i giftplast. Bra idé.

Man vill gärna tro att det genom logiskt tänkande ska gå att få något slags vink om vilken väg som är den rätta. Synd bara att verkligheten ska krångla till det.

För det gör den ju. Det vet vi, och ändå glömmer vi. Vi glömmer att ”Före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt”.

Vem hade trott att Lasermannen, killen som hatade invandrare, själv skulle vara son till två invandrare, samtidigt som han blev svensk medborgare först när han var 26?

Vad var sannolikheten för att en 20-årig kille i Gävle talade sanning när han sa att han vaknade upp klockan halv nio på morgonen av att en vilt främmande man stod i hans kök och högg ihjäl hans sambo med en kniv.

(Inte ens Harrison Ford trodde de på. Och honom hade de ändå gjort till en välbesutten läkare i en amerikansk film.)

Jag har suttit med Tommie Karim i hans kök. En tystlåten ung kille som till slut inte visste vad han skulle tro på själv. Som efter ett tag började undra om poliserna hade rätt. Tänk om det var han som hade fel. Tänk om han hade blivit galen. Bilderna som han tvingades titta på om och om igen, samtidigt som han blev uppmanad att erkänna.

Tänk om. Ibland är det svårt att inte fundera. Tänk om mannen som senare döptes till ”Kannibalen” i medierna, aldrig hade lämnat några blodspår i en trappuppgång i Gävle. Tänk om han hade haft handskar. Tänk om det inte hade funnits några dna-spår som kunde fria Tommie Karim från mordet. Tänk om det inte hade funnits några övervakningskameror på NK. Tänk om polisens enda signalement på Anna Lindhs mördare skulle ha varit ögonvittnenas signalement – en påbylsad uteliggare med rastaflätor och dålig hy.

Tänk om. Tänk om pappan till barnen i Arboga inte hade haft ett alibi. Tänk om det inte hade funnits någon annan kandidat, känd för polisen.

Vid ett tillfälle satt jag med två poliser i Piteå som berättade för mig om en utredning gällande ett dubbelmord i Rosvik i Norrbotten. Två äldre män, två ungkarlar, hade blivit mördade i sitt hem på lucianatten. De båda männen hade haft rykte om sig att ha mycket pengar i bostaden, och när någon hade kommit på nattligt besök hade de förskansat sig och gjort motstånd. För att ta sig in hade mördaren fått slå sig in genom en fönsterruta, och fallet verkade nästan lösa sig själv. En man hade rymt från en psykiatrisk klinik i närheten och stulit en bil. Hjulspåren från bilen hittades på granngården intill de mördade männens bostad, och när man plockade in mannen till förhör fanns det fortfarande glassplitter på jackan. Mordvapnet, en gummiklubba, hittades aldrig, den gripna hade inget alibi, och som en av poliserna som jobbade med utredningen sa: ”Han höll ju på att erkänna också”.

Senare skulle det visa sig att det var två helt andra personer som var skyldiga till dubbelmordet. Den anhållna mannen hade hela tiden talat sanning. Han hade rymt från kliniken, han hade fått glassplitter på jackan när han bröt sig in på ett äldreboende för att stjäla ett par bilnycklar, han hade åkt runt med den stulna bilen, och av alla ställen, av alla hus, råkade han svänga in på granntomten till de två mördade männen innan han vände och åkte vidare igen.

Vad jag vill säga? Kanske vill jag bara påminna om att verkligheten är en högst overklig historia. Vi tenderar att glömma.

Det svåra tricket är att se möjligheterna i det omöjliga redan innan vi vet.

Följ ämnen i artikeln