Oj, vilket år – i politiken
Reinfeldts sorti blev startskottet för turbulensen
I dag har det gått ett år sedan valet. Det ledde till en av de mest dramatiska perioderna i svensk politik på flera decennier.
Märkliga överenskommelser, inställt extraval, partiledarbyten, en regering med mycket svagt stöd.
Aftonbladets Lena Mellin listar årets mest omvälvande händelser.
Viktiga datum
14 september 2014: Val. Fredrik Reinfeldt (M) avgår efter åtta år som statsminister och elva år som partiledare.
15 september 2014: Anders Borg meddelar att han absolut inte vill bli ny M-ledare. Stefan Löfven (S) säger att han inte tänker bilda regering med Vänsterpartiet utan nöjer sig med Miljöpartiet.
2 oktober 2014: Stefan Löfven väljs till statsminister.
3 oktober 2014: Stefan Löfven läser upp sin regeringsförklaring och presenterar regeringen.
17 oktober 2014: Jimmie Åkesson (SD) meddelar att han är sjukskriven för utmattningssyndrom.
2 december 2014: SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson meddelar att de kommer att rösta på Alliansens budgetförslag och därmed fälla regeringens budget. Under ett sent kvällsmöte försöker Stefan Löfven göra upp med Alliansen men misslyckas.
3 december 2014: Regeringens budgetförslag fälls under en dramatisk omröstning i riksdagen. Statsminister Stefan Löfven säger att han kommer att utlysa nyval och att det ska hållas den 22 mars.
27 december 2014: Efter att ha förhandlat hela julen presenteras Decemberöverenskommelsen, DÖ, mellan regeringen och Alliansen. Den går ut på att den största partikonstellationens budgetförslag ska gå igenom.
10 januari 2015: Anna Kinberg Batra väljs till ny M-ledare, den första kvinnan.
29 januari 2015: Göran Hägglund meddelar att han slutar som KD-ledare efter elva år.
1 april 2015: Jimmie Åkesson kommer tillbaka efter sin sjukskrivning.
15 april 2015: Regeringen presenterar sin vårbudget. Enligt DÖ ska den gå igenom riksdagen och det gjorde den också.
25 april 2015: Ebba Busch Thor väljs till ny KD-ledare, den första kvinnan.
Reinfeldts sorti blev startskottet för turbulensen
Vallokalerna stängde klockan åtta. Tre timmar och arton minuter senare kastade Fredrik Reinfeldt in handduken.
Han avgick både som statsminister och partiledare.
Det oväntade beskedet blev startskottet till en turbulens, och uppfinningsrikedom, som vi kommer att leva länge med.
Valet hade en enda vinnare. Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt väljarstöd till 12,9 procent. Ett par andra partier, S och V, ökade också, men bara med några tiondels procent.
Alliansen åkte på storstryk. De fyra partierna tappade nästan var tionde väljare. Fredrik Reinfeldt tog konsekvenserna redan på valnatten och försvann från inrikespolitiken som genom en falllucka.
Valresultatet var dramatiskt i sig. Men det som skulle följa hade ingen kunnat föreställa sig.
1. En svag koalitionsregering
Stefan Löfven vägrade under hela valrörelsen att ge besked om vilken regering han tänkte bilda om han vann. Det berodde inte på att han inte visste. Utan på att han inte ville berätta.
Redan dagen efter valet smälldes dörren igen för en närmast tårögd Jonas Sjöstedt (V). Han ville inget hellre än att leda ett regeringsparti.
Men det ingick inte i Löfvens plan. S-ledaren ville bilda koalition med de gröna i Miljöpartiet. Inte med rödingarna i V.
Beskedet innebar att Socialdemokraterna övergav idén om att regera själva. För första gången sedan 1950-talet gick de in i en flerpartiregering.
Den 3 oktober presenterades den hittills största svenska regeringen. Det krävdes 24 statsråd för att alla intressen skulle tillgodoses. Sex av ministrarna har beteckningen MP.
Det parlamentariska underlaget för den nya regeringen blev mycket svagt, 38 procent. För att få statsbudgeten antagen av riksdagen bjöds Vänsterpartiet in till diskussioner, vilket gav dem en mycket stark förhandlingsposition.
Men samarbetet med Vänsterpartiet skulle ganska snart visa sig inte räcka. Regeringen var på väg mot ett nederlag utan motstycke
i svensk politisk historia.
2. Budgeten och nyvalet
I slutet av oktober presenterade finansminister Magdalena Andersson (S) den rödgröna regeringens första budget. Vänsterpartiet hade, som väntat, fått igenom flera av sina hjärtefrågor, bland annat en utredning om vinstförbud i välfärden.
I november klubbade riksdagen igenom utgiftsramarna. I den avgörande omröstningen i början av december gick det inte lika bra.
Redan dagen innan meddelade Mattias Karlsson, vikarierande SD-ledare sedan Jimmie Åkesson sjukskrivits för utmattningssyndrom, att partiet först skulle rösta på sitt eget budgetförslag. Och sedan på Alliansens.
Beskedet ledde till febril aktivitet i statsministerns Rosenbad. Ledarna för Allianspartierna kallades dit för ett mycket sent kvällsmöte. Det blev resultatlöst.
Inte helt oväntat sa centerledaren Lööf och hennes partiledarkollegor att de inte kunde rösta på något annat alternativ än sitt eget. Regeringen gick mot ett förödmjukande nederlag.
Dagen därpå hände det som ingen trodde skulle kunna hända. Budgetförslaget röstades ner – men Stefan Löfven satt kvar.
Budgeten är det viktigaste som riksdagen röstar om. Parlamentet hade underkänt den.
I alla normala fall hade regeringschefen tolkat den omilda vinken och dragit.
Men det gjorde inte Löfven. Han visade sig vara en fighter med fallenhet för oväntade lösningar. Han sade att han skulle utlysa nyval. Det kunde dock inte göras förrän efter tre månader, så alltså skulle det formella beslutet om nyval den 22 mars tas först
i december.
Alla normalt tänkande människor förstod att ett nyval inte skulle lösa problemet. Sverigedemokraterna, som sagt att de skulle rösta ner varenda budget som de själva inte medverkat till, skulle med all sannolikhet behålla vågmästarpositionen även efter ett extraval.
Men det politiska systemet tänkte annorlunda, de började planera för ännu en valrörelse. Lyckligtvis kom de på bättre tankar.
3. Decemberöverenskommelsen
Den 27 december, dagen efter annandag jul, presenterades en mycket märklig överenskommelse. Alliansen och regeringen hade under julhelgen kommit överens om att den största partikonstellationen skulle få igenom sin budget. Motståndarna skulle lägga ner sina röster. Det gäller till valet 2022.
Syftet var glasklart. Sverigedemokraterna skulle tappa allt inflytande över budgeten, landet skulle kunna regeras.
Det var uppsidan av uppgörelsen. Baksidan var lika uppenbar. Alliansen, i det här fallet, skulle först kritisera regeringens förslag, berätta hur korkade och dumma de var. För att sedan se till att de kunde förverkligas. Den glasklara logiken lyste med sin frånvaro, den demokratiska dimman tätnade.
Överenskommelsen fick också kritik, framför allt från moderater utanför partiledningen. Men partiledarna stod fast, det var den minst dåliga lösningen.
Nyvalet blåstes av vilket ledde till nästa absurditet.
Regeringen Löfven skulle regera landet på en helt annan budget än sin egen.
Säg sedan inte att politiken är fantasilös och inte rundar hörn. Det gör den.
4. Partiledarbytena
Reinfeldt (M) försvann redan på valnatten och sedan såg man knappt röken av honom. I januari valdes hans efterträdare Anna Kinberg Batra.
Reinfeldt hade gett henne samma skolning som han själv fick. Ordförande i finansutskottet, partiets gruppledare i riksdagen. Några heta motkandidater fanns inte.
I januari var det dags för nästa avhopp. Göran Hägglund (KD) ville inte vara med längre. Höggravida Ebba Busch Thor blev ny KD-ledare.
Plötsligt leddes tre av fyra Allianspartier av kvinnor och blicken riktades mot den enda kvarvarande mannen, Jan Björklund. FP gjorde sitt hittills sämsta val och han hängde löst.
Men av allt att döma kommer Björklund att väljas om i höst. Det hade inte varit aktuellt om motståndet mot Björklund inte varit för svagt och för splittrat. Det fanns helt enkelt ingen utmanare som kunde vara säker på att vinna.
5. Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna mer än fördubblades i valet och har fortsatt segla fram på en räkmacka. Någon vändning neråt är inte i sikte, trots hårda interna strider mellan en mer nationell falang och partiledningen, Åkessons sjukskrivning och den råa maktuppvisningen vid budgetomröstningen.
Partiet har skaffat sig en uppsättning nya talespersoner med en mer förfinad framtoning än de gamla bomberjackorna, om man får uttrycka sig vanvördigt. Till dem hör nye partisekreteraren Richard Jomshof och nye ekonomiske talespersonen Oscar Sjöstedt.
Årets mest uppmärksammade tweet står Sverigedemokraterna också för. ”Give ’em hell” skrev Jimmie Åkesson till partikamraten Björn Söder under budgetbråket.
Det lyckades de med. Samtidigt som partiet flyttade fram sina positioner ytterligare. Vad säger det om dagens Sverige?