Fritzls friare borde träffa honom – i hans källare

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En äcklig gammal gubbe i ordets sannaste bemärkelse har levt rövare i en källare i Österrike i 24 år. Världen häpnar, äcklas, förfasar sig och försöker förstå. Jag förstår. Han kunde, alltså gjorde han det. Inget stoppade honom, så varför inte? Så skulle jag nog resonera långt inom mig själv om jag var en vidrig äldre man med sjuka behov. Ingen stoppar mig, nu kör jag så det ryker.

Och det gjorde han. Det rök från den där källaren i en himla massa år och ingen såg någonting. Ingen tyckte att det var märkligt med alla bebisar som landade på äckelfarbrorns trappa.

Ingen tyckte det var konstigt att Elisabeth försvann från familjen och aldrig kom tillbaka men ändå valde att lämna sina barn hos pappan hon flytt ifrån.

Josef Fritzl är en sjuk man och sådana finns det gott om. Men inte alla bygger en tortyrkammare som ingen upptäcker förrän en ung kvinna lämnas döende på ett sjukhus.

Det händer förmodligen en himla massa saker i källare runt om i världen just i detta nu. Saker vi inte kan föreställa oss.

Det händer därför att det går. På tusen vettiga människor med khakishorts och rutig skjorta går det förmodligen en sjuking. Problemet är att sjukingar också har khakishorts och rutiga skjortor. Sjukingar är alldeles för osynliga för vårt eget bästa.

Men just som man tror att skräckkällaren i Amstetten är det vidrigaste man har hört så händer det något. Då får Josef Fritzl nämligen brev. Kärleksbrev.

5 000 hatbrev har han tagit emot i häktet där han ligger och gråter om nätterna för att han inte har en källare fylld av skräck att slappna av i när det blir för mycket en våning upp.

Men mannen som både är pappa och morfar till sina burbarn får alltså även kärleksbrev. Störda kvinnor med mindervärdeskomplex? Kvinnor som själva har varit offer för incest? Kvinnor som älskar våld? Inte vet jag men uppenbarligen kvinnor som ser något som vi andra inte ser. En fin älskvärd man som bara är en smula missförstådd. En man som bara ville sin dotters bästa och den enda lösningen han såg var att låsa in henne och låta henne föda sju barn i ett rum utan syre.

Kvinnor som vill dela sitt liv med denna sorgliga ursäkt till människa. Kvinnor som kanske har egna barn. Ska Josef bli pappa till dessa barn? Läsa godnattsaga och borsta tänderna? Åka till stranden och äta Mariekex?

Inte heller detta kan vi förstå, men här tar faktiskt min vilja att förstå slut. Jag vill inte veta vad som gör att dessa kvinnor tänder på en man som har sex med sin egen avkomma. Låter de leva som djur under jorden utan dagsljus och mänsklig kontakt.

Jag kan inte uttrycka vad jag vill göra med dessa kvinnor eftersom Aftonbladet omedelbart skulle stryka det, men det innefattar giftampuller.

Nej, nu vet jag vad jag vill. Jag önskar alla dessa kvinnor en träff med Josef. I hans källare.

Men nu får den här krönikan betraktas som klar, avslutad och färdigställd. Jag ska nämligen gå och skriva ett kärleksbrev till Anders Eklund. Nog är väl det en fin kille innerst inne. Jag ska bara ge honom all min kärlek så kommer allt att lösa sig.