Nio år för mordet är ingen daltande dom
Robin Schüttman, 20, dömdes till nio års fängelse för mordet på läraren Tommy Johansson.
Det är ingen daltande dom, men de som inbillar sig att hårdare tag kommer att frälsa oss från grov brottslighet är i vanlig ordning upprörda.
Mordet i Hofors är sannerligen ingen lustig historia.
I 20 minuter sparkade Schüttman på sitt offer, han hoppade på mannens huvud och bröstkorg och skar honom med kniv.
Rättsläkare skulle senare konstatera att Tommy Johansson hade 26 knivhugg eller rispor på olika delar av kroppen.
Gävle tingsrätt konstaterar att det inte finns några förmildrande omständigheter till denna utdragna och uppenbarligen mycket plågsamma dödsmisshandel av en försvarslös människa. Jag hittar inte heller några sådana.
För att dömas för mord behöver inte åklagaren bevisa att gärningsmannen verkligen ville döda.
Svensk rätt laborerar traditionellt med olika former av uppsåt och efter ett utslag i Högsta domstolen 2004 är likgiltighetsuppsåtet den nedre gränsen för att det ska handla om detta brott.
Det betyder att det inte är bevisat att gärningsmannen verkligen ville döda sitt offer, men att brottet ändå ska bedömas som mord eftersom gärningsmannen struntat i om offret kommer överleva misshandeln eller ej.
Det är också detta – likgiltigheten – som fäller Schüttman. Det finns i och för sig goda skäl att misstänka att någon som hänsynslöst hoppar på och sparkar någon så här pass länge verkligen är ute efter att mörda, men svårt för åklagaren att bevisa.
21-åringen sa själv under rättegången att han trodde att Johansson skulle överleva. Det trodde inte domstolen på. Det tror nog ingen på.
Åklagaren yrkade på 14 års fängelse för Schüttman, maxstraffet för personer under 21. Tingsrätten nöjer sig med nio år, vilket är rimligt. Det följer Högsta domstolens beslut att endast de grövsta morden ska leda till livstid, motsvarigheten till 14 år för dem över 21. Mordet på läraren kvalar, enligt HD:s riktlinjer, inte in.
Det finns numera få saker som upprör så många så mycket som balanserade domar. Det är därför inte förvånande att överåklagare Sven-Erik Alhem, numera populistisk åsiktsmaskin i rättsfrågor, var ute och mullrade om att ”straffet är alldeles för lågt” innan han ens läst vad tingsrätten hade att säga.
Jag har all förståelse i världen för att Johanssons dotter i vissa ögonblick önskar att mördaren tvingas lida alla helvetes kval. Jag hade säkert reagerat likadant om det var min pappa som dog på det viset. Men det är inte och ska inte vara de nhöriga som avkunnar dom.
En gång i tiden, så sent som i slutet på 80-talet, handlade straffet dels om att skydda samhället från brottslingen, dels förhindra den kriminelle från att begå nytt jävelskap. Det fanns också en förhoppning om att brottslingen skulle bli bättre under fängelsetiden.
Men så upptäckte politikerna att det enklaste sättet att vinna röster är att gå till val på hårdare tag och vid regeringsinnehav höja straffen. Detta trots att de mycket väl visste att kriminaliteten inte sjunker av att vi låser in människor och slänger bort nyckeln.
Tvärtom, att plåga fångar längre och längre tid kommer att leda till att brottsligheten ökar.
Det här struntar moderater och socialdemokrater dock helt i. Kriminalvårdpolitiken handlar i dag om hämnd. Politikerna vinner val på idiotin. Det är mycket bekymmersamt.