Hustrun: Vem vill stödja en poligan?
Jag gick i tankar mellan slaktaren Jérôme och rådhuset i min provensalska by. Jag sneddade över boulebanans terrakottafärgade grus. Det var där jag sa mig:
”Det går en rak linje mellan denna plats och Maud Olofsson.”
Nämligen fusk!
Det är ett tidens tecken, att alla former av bedrägeri och lurendrejeri, fuffens och mygel, dopning och tjuvknep, undanflykter och krumbukter, fiffel och båg av allmänheten tas med en axelryckning: ”Ja, men det vet ju alla, att så det går till.”
Fuskets främsta spelplaner är politiken och idrotten. Hederlighet är inte regel. Fair play har blivit en option.
Jag grabbar tag i veckans tidningshög och finner:
Där är Andy Murray, den brittiska tennisstjärnan. Han kallas till förhör hos Association of Tennis Professionals. Vad menar Murrat?, frågar ATP, när han säger: ”Uppgjorda matcher gör en ganska besviken men alla vet att det är sånt som pågår.” Fusk? En gång i tiden benämndes tennis den vita sporten.
Där är Kieren Fallon, en ikon bland britters jockeyer. I rätten står denne åtalad för att ha deltagit i uppgjorda lopp. Han hade gått med på att förlora och skulle därmed bedra den spelande allmänheten. Fifflande spelare blev förbannade, när Fallon vann fem lopp som det var avsett att han skulle förlora.
Där är självklart Marion Jones, den amerikanska sprintern. Med tårar och under hot om fängelsestraff erkände hon att hennes karriär med fem OS-medaljer varit präglad av dopning. Hon beskrev själv sitt handlande som bedrägeri.
Och där är naturligtvis Nelson Dida, fotbollsspelaren i AC Milan. Denna fick, som alla såg på teve, under matchen mot Celtic en klapp på axeln av en idiotisk supporter. Efter några sekunders tankearbete kastade han sig i konvulsioner på marken. Han låtsades ha bara sekunder att leva. Det var en skådespelarinsats, som han hoppades skulle resultera i att matchen ogiltigförklarades. Milan låg under med 1–2.
Fusk, bedrägeri och taskigt uppträdande från topp till botten veckan lång.
Och nu till det värsta: Denna pervertering sprider sig till den mest
harmlösa hobby, stillsamma sysselsättning som tänkas kan. Jag sneddar alltså över boulebanan. Jag noterar för mig själv att boule – eller pétanque som det också kallas – de senaste månaderna förvandlats. Det timida gubbspelet (att på en grusplan hysta i väg ett stålklot för att placera närmast möjligt en liten träkula) har infekterats av pengar, sprit, åskådarvåld och supporterenfald.
Turneringarna i de franska byarna är lokala och små. Men sponsorer ser till att prispotten är åtråvärd. Det blir gruff. Matcher måste ställas in. Bouledomare måste ha livvakter.
Det enda goda med detta är att – i paritet med huliganer – det skapats ett nytt ord: bouliganer.
Den arrogans mot supportrar och åskådare, som spelare och sprintrar visar, har spritt sig från idrott till politik.
Maud Olofsson, centerledaren, bar sig i veckan åt som en Nelson Dida och en Marion Jones sammanslagna. Det hade inslag av både fejk och dopning, när hon utgav sig för att chatta med aftonbladet.ses publik men inte ens var i närheten av tangentbordet. Inte med en tanke var hon med om att formulera svaren.
Begreppen sant och osant, rätt och fel har kokats ner till en gröt. Olofssons inställning till valboskapen är klockren: Äsch, det gör detsamma vem som svarar chattarna, jag eller en kugge i partimaskineriet. Politik är ändå bara trams. Och när vi signerar insändare på DN Debatt har de ju författats av spökskrivare.
Det påminner mig om den gamla gåtan:
Fråga: Hur vet man när en politiker ljuger?
Svar: Hon rör på läpparna.
I en mera krävande politisk miljö än den svenska, den brittiska eller amerikanska till exempel, skulle Olofssons handlande – att av ren bekvämlighet ljuga för allmänheten – ha genererat krav på hennes avgång.
Min oäkta hustru röstade på Maud i förra höstens val. Den oäkta säger nu: ”Det gör jag inte en gång till. Vem vill stödja en poligan?”