Jag förstår alla behov – utom det som inte finns
Hetero-sexuell, bi-sexuell, trans-sexuell, homo-sexuell. Så mycket sexualitet. Slå upp en tidning, sätt på tv:n – sex, sex, sex! Tips, råd, övningar. Hår, skor, outfits, parfym, reklam, mat, musik, filmer, allt ska tydligen vara hett och sexuellt.
I mitt arbete med sex och relationer är jag medvetet väldigt noga med att ingen ska känna sig exkluderad. Ingenting är fel, fult, onormalt eller konstigt. Jag accepterar allt. Eller?
Så sitter jag där, i lunchrestaurangen i Göteborgs radio- och tv-hus. Som vanligt blir det snuskprat, alla på redaktionen är rejält härdade, vi gör ju programmet ”Christer” som ofta handlar om extremt intima problem. En söt och trevlig kille som jobbar där tillfälligt säger inte så mycket, så varför inte bryta isen, tänker jag.
– Vad tycker du då ... jag riktar mig mot honom. Han svarar undvikande, men jag ger mig inte, jag tänker att han bara är blyg. Det blir en intressant lunch. Den öppensinniga, självgoda Kitty får sig ett slag på käften. Killen är a-sexuell. Han känner helt enkelt inget behov av sex. Alls. Han förklarar att han är så trött på all ignorans, att människor han möter har svårt att acceptera hans ställningstagande. Dom blir provocerade och undrar vad det är för fel. Är det en sjukdom?
– Men det är ju fruktansvärt! säger jag upprört samtidigt som min insnärjda hjärna börjar arbeta: ”Stackars kille, tänk vad han missar, vad är det för fel, kan han inte bejaka sin lust, har han inte träffat rätt person, har han varit med om nåt traumatiskt, är han kristen?”
Som om jag försöker lösa ett problem, knäcka en kod, han har faktiskt inte ens bett mig om ett råd. Han har inget problem, det är tydligen jag som har det. Jag blir chockad av min egen inställning. Jag har hur lätt som helst att acceptera och förstå vilken sexmissbrukande hetero-transa i blöjor som helst, men detta: hur går det till?
I mitt jobb och i andra sammanhang blir jag ofta påmind om den stora press många känner inför sex. Man måste vilja, och vill man inte ska man åtminstone vilja vilja och vara beredd att göra allt för att återfå sin lust. Knipövningar, underkläder, leksaker, sexspel, tantraläger och parterapi. Dyra lär känna ditt kön-kurser. Men om man inte orkar, inte vill, inte prioriterar, inte ens är intresserad, är det ok?
Jag inser att det som provocerar mig är att denne kille står helt utanför spelet vi alla andra spelar. Som vi måste spela. Våra knep biter inte på honom. Han väljer att inte handla på köttmarknaden. När jag tar in vidden av hans läggning blir jag nästan avundsjuk. Ingen sexpress, ingen att tillfredställa, inga multipla 3-minutersorgasmer att jaga. Något lockar i det. Men trots allt, jag är inte a-sexuell, snarare as-sexuell.