Den tystlåtne prinsen blev folkets favorit

1809 I mars för 200 år sedan utsågs dans­ke prinsen Christian August till svensk tronföljare med namnet Karl August.

Drygt ett år senare dog den 41-årige kronprinsen plötsligt.

Den svenska kungafamiljen heter som bekant Bernadotte. Den kunde lika gärna ha hetat Slesvig–Holstein-Sønderborg-Augustenborg, för så hette den man som för 200 år sedan valdes till svensk tronarvinge.

Då, i mars månad 1809, var Sverige i gungning. Finland, som i 700 år varit en del av det svenska riket, hade gått förlorat. Myteri pågick inom armén, flera tusen man var på marsch mot Stockholm. Kungen Gustav IV Adolf var avsatt i en statskupp, samtidigt som ryska trupper trängde in i Sverige norrifrån och hotade från Åland.

Ny regent blev Gustav III:s bror, Karl XIII. Han var en i förtid åldrad 60-åring, slagrörd och senil. Han hade inga barn varför en arvinge måste väljas utifrån. Man valde den danske prinsen Christan August som var fältmarskalk och ståthållare över Norge.

Det var männen bakom statskuppen 1809 som valde den danske prinsen. Han ansågs foglig och förväntades bli lätt att styra. Många trodde också att han skulle ta Norge med sig till Sverige, att en svensk-norsk union skulle uppstå mer eller mindre av sig själv. Prinsen tvingades dock byta namn för Christian hade dålig klang i den Karl-klingande svenska historien. Han tog sig därför det helsvenska namnet Karl August. 

Inte många svenskar hade sett honom innan han kom till Sverige. Vad de sedan fick se gjorde dem till en början inte särskilt imponerade. Den ende som verkade riktigt nöjd var Karl XIII, för Karl August visade sig kedjeröka pipa och var liksom kungen frimurare. Dessutom tyckte han om att äta och dricka gott, varpå han gärna somnade i soffan i salongen. En man helt i Karl XIII:s smak.

Politiker och hovfolk däremot var inte så entusiastiska. Drottning Charlotta skrev i sin dagbok: ”En tyst och tråkig sällskapsmänniska, som alltid fann sig besvärad i fruntimmers sällskap, men en bra och hederlig karl, även om han saknade högre begåvning och allmänbildning.”

Kuppmannen Adlersparre, som var den som ivrigast hade verkat för Karl August, skrev så här efter sitt första möte: ”Hans utseende och sätt att vara föreföll mig vid första anblicken föga angenäma; i gesterna något osvenskt, likväl ej danskt utan mera tyskt, som ej behagade.” I en oppositionstidning stod det: ”Liten, fetlagd, koppärrig, med ovanligt kort hals, blossande kinder och blodsprängda ögon, saknar han helt och hållet kunglig hållning.”

Det fanns alltså ingen finess eller elegans över den runde lille prinsen, som var herre över ett hertigdöme obetydligt större än riksmarskalken Axel von Fersens privata domäner.

Men de flesta menade ändå att prinsen vann vid närmare bekantskap. Han var kanske inget snille, men en hygglig man. Han hade nämligen egenskaper som alltid värderats högt av svenska folket: enkelhet, rättframhet, anspråkslöshet i vanor. Att han också beskrevs som gudfruktig, arbetsam och en som inte tålde skvaller, var ännu mer positivt. Karl August var 41 år, nära släkt med danske kungen. Han hade studerat vid universitetet i Leipzig, fått sin militärutbildning i Danmark och gjort krigstjänst i Österrike. Han var ogift och verkade inte särskilt intresserad av kvinnor. Tronföljden efter honom var med andra ord osäker.

Kejsar Napoleon, som då var på höjden av sin makt, hade redan funderat på detta och föreslog i ett samtal med en svensk diplomat att Karl August skulle gifta sig med någon lämplig brorsdotter till Napoleon. På det sättet skulle Sverige knytas till Frankrike i framtiden. Karl August var måttligt road.

Prinsen blev på kort tid mycket populär i Sverige. Han brukade gå omkring klädd som en vanlig borgare bland folk på gator och torg. Men han hann inte sätta några som helst spår i Sverige. Det första halv­året skulle han, enligt eget önskemål, se och lära sig så mycket som möjligt. Alltså yttrade han sig inte en enda gång på regeringsmötena och fattade själv aldrig något enda beslut, i stället besökte han sjukhus och sociala inrättningar.

Han verkade dock inte riktigt kry. Under en resa i Tyskland året innan hade han fått ett lätt slaganfall. I Norge fick han ofta attacker av svindel och illamående.

Den 28 maj 1810 inspekterade han trupperna i Skåne, då han plötsligt ramlade av hästen och dog. Troligen av ett slaganfall. Omedelbart spreds ryktet att han blivit förgiftad av gustavianerna med Axel von Fersen i spetsen, de som ville ha den avsatte kungens son Gustav till svensk tronarvinge. Det var när Karl Augusts kista fördes genom Stockholm som en berusad folkmassa kastade sig över von Fersen och inför ögonen på armé och polis misshandlade riksmarskalken till döds.

I augusti 1810 var det nytt tronföljarval – då valdes den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som bytte namn till Karl Johan. Kort efteråt frikände en undersökningskommission Fersen från alla misstankar om giftmord, varför han kunde få den begravning som anstod en grevlig riksmarskalk, generalmajor, serafimerriddare och rikets herre. Ingen gjordes ansvarig för hans död.

År 1818 blev Bernadotte kung Karl XIV Johan och sedan dess har dynastin Bernadotte suttit på Sveriges tron.

Följ ämnen i artikeln