Jag hade en viss fäbless för ökensonen Gaddafi
Taskiga tider för elaka karlar.
Usla utsikter för världens skurkar. Med överste Gaddafi utvisad finns inte många avskyvärda ledargestalter i politiken kvar att önska bort från jordens yta.
Annat var det förr. Det år jag föddes, 1935, satt Stalin i Kreml och planerade sina politiska utrensningar. Han avrättade 1,7 miljoner människor, de flesta partikamrater. I Berlin fanns Hitler vid makten. Han påbörjade sin militära upprustning och stiftade den lag som tog från rikets judar deras medborgarskap. Mussolini styrde Italien och angrep Abessinien med gas. General Franco fanns i startgroparna för att påbörja det spanska inbördeskriget. Mao Zedong gick i mål i Den långa marschen och utkristalliserades som det kinesiska kommunistpartiets oomstridde ledare. Två decennier senare hade han kommenderat fram Det stora språnget som tog död på 40 miljoner människor.
Blodbesudlade härskare. Och uppburna. ”Hitler var”, noterar historikern Ian Kershew i sin nya bok ”The End”, ”före Stalingrad sannolikt den mest populäre ledaren i Tysklands historia.”
Jag finner i efterkrigstiden efterföljare med motbjudande drag: Husak och Honecker, Kim Il-sung och Castro, Mugabe, Papadopoulos, Putin och Pinochet.
Men av efterkrigstidens massmördare har bara Pol Pot och Saddam Hussein hållit samma klass som trettiotalets stormästare. (Ett förbryllande stort antal svenska vänsterintellektuella hyllade de två).
I d e n klassen finns inte överste Gaddafi.
Jag finner, när jag nu tittar i backspegeln, att jag tvärtom, haft en viss faiblesse för ökensonen trots hans dokumenterade egenskaper, nyckfull och nerknarkad, ansiktslyft, drömsk och brutal, cynisk och intrigant.
Jag råkade vara i Atén den 1 september 1969, då översten iscensatte sin statskupp och röjde undan den slitne Kung Idris. Mitt uppdrag i Atén var att i politiska reportage skildra den motbjudande militärjuntan i Grekland som ett motgift till idrottsrapporteringen i samband med det friidrotts-EM som skulle skänka glans åt fascistregimen. Vi var flera skribenter från Aftonbladet och jag hoppades att min chef från Stockholm skulle ringa och säga: ”Hör nu, grabben, tror du att du kan ta dig till landet, vad fan det nu heter ... Libyen. Det är nåt spännande som pågår där. 400 meter häck kan nån annan skriva om.”
Jag pluggade på. Jag rördes av detaljen, att den unge översten – Gaddafi var 27 år gammal – varit utbytesofficer i England och då greps av vämjelse – och revolutionslusta – när han såg sin oljerika libyska elit på Londons kasinon spela bort miljoner av landets tillgångar.
En man värd att skildra. Kanske, tänkte jag enligt tidens mönster, lite Che Guevara-stuk över honom.
Men chefen ringde inte. Dock var jag Mellanösterkorrespondent fem år senare. Den första oljekrisen pågick. Jag fick resa vart jag ville – bara det handlade om olja. Jag besökte upprepat Libyen. Benghazi var en enda stor längdhoppsgrop. I Tripoli var människorna i förvaltningen förlamade av rädsla att göra fel. Därför gjorde de ingenting. För reportern blev väldigt lite gjort. Diktatorn började visa sin tokenskap. Varje vanvettig våldsrörelse i världen fick hans stöd med vapen och pengar. Naturligtvis fick jag ingen intervju med honom; sådana förbehölls kvinnliga journalister och etablerade revolutionskramare.
Nyckfullheten gav märkliga resultat. Jag var i Tripoli en period, då befolkningen dag efter dag inget bröd hade att köpa.
En miljonstad utan en brödskiva? Hur kom det sig? Enkelt. Det hade skurit sig mellan Gaddafi och närmsta grannen, Tunisien. Av en nyck deporterade Gaddafi samtliga tunisiska gästarbetare i Libyen. En hake: alla landets bagare var tunisier. I den av oljeinkomster till lättja tillvanda befolkningen fanns ingen enda som på egen hand kunde baka en bulle.
Jag var också i Tripoli vårdagarna 1986 efter amerikanerna hade bombat staden som straff för ett Gaddafiorganiserat attentat mot en nattklubb i Berlin, dit amerikanska soldater brukade gå; många dödades, hundratals skadades.
Gadaffi lyckades få attentatet och den amerikanska bestraffningen att se ut som en seger. Vi tillresta journalister fick, om jag minns rätt, tillträde till en del av hans jättelika citadell och där betrakta en hyllande rent-a-crowd-folkmassa. Gadaffi stod spöklik på en tribun. Framför honom leddes en ko in. Med ett snabbt halal-snitt, skäktning, avlivades det arma djuret.
Varför detta skedde – religiöst rituellt eller i antiamerikansk triumfalism – vet jag inte.
Men jag minns vad jag tänkte: vem än token på tribunen liknar, inte är det Che Guevara.