Faran i det tysta rummets dynamik
Om folk visste med hur litet förnuft världen styrs? En förvirrad måndag som denna, då nyheterna om USA:s attack mot Afghanistan endast interfolieras av rapporterna från tragedin på flygplatsen i Milano, kan jag inte komma på vem som har sagt det.
Men desto mer bistert betänksam har jag blivit: Jag är för gammal för att känna mig säker på att George W Bush, Tony Blair, Colin Powell och allt vad de heter vet vad de gör.
Inte så att jag har någon säker uppfattning om vad man skulle ha gjort i stället för att visa musklerna mot dem man antar angrep USA i en attack som onekligen liknade ett regelrätt bombardemang. Men så att jag är förvissad om att ingen riktigt överblickar konsekvenserna av den vålds- och hatspiral som nu kröker sig runt sin axel när vedergällningen inleder fas två i det drama som manifesterade sig i våra medvetanden den 11 september.
Man behöver inte veta så rysligt mycket om amerikansk politik i världens fattiga regioner, i Sydamerika, vid Persiska viken, i Mellanöstern, i Asien och i Afrika för att få kväljningar av den retorik och den förljugenhet som för ögonblicket präglar maktspråket i USA och som tyvärr har vunnit motståndslöst insteg också i Europa, oberoende av vilka som sitter vid makten och var.
USA har aldrig konsekvent stått på de krafters sida som har haft förutsättningar att hjälpa fram relativt välstånd, demokrati och frihet i länderna bortom den västerländska civilisationen. Inte i Afghanistan och inte någon annanstans heller. USA har stött dem som tjänat deras intressen. Intressen av herravälde, militärt och ekonomiskt. Ideologiskt och politiskt har det blivit fullkomligt hipp som happ.
USA har inte betett sig värre än någon annan stormakt i modern tid. Det finns inget skäl att moralisera mer över USA än över det gamla sovjetiska maktblocket eller över europeiska stormakter med blodigt förflutet.
Det finns all anledning att vara upprörd och skrämd över attackerna mot Manhattan i New York och regeringsbyggnaderna i Washington, inte för att ondskan slog mot oskulden, utan därför att vi där mötte krigshandlingar riktade mot sådant som vi har rätt att försvara: Vår vardag helt enkelt, vår existens som bygger på att också fientliga handlingar har sin förutsägbarhet.
Men hur uppskakade vi än känner oss av den 11 september och hur stark vår medkänsla än är med människorna där borta som vi har lätt att identifiera oss med, finns ingen anledning att svälja George W Bushs språkbruk, världsbild och problemformulering. Det finns ingen anledning att totalt upphöra med att problematisera Amerikas syn på sig självt och världen.
Vem har bestämt att attacken mot WTC måste definieras i termer av ”ett krig”, ett anfall av militär natur som får och bör vedergällas enligt krigets folkrättsliga lagar?
Frågan inställer sig, inte för att man för död och pina måste kritisera USA utan därför att någon form av förnuft säger att den väg man nu slagit in på ter sig vansklig, dumdristig och kontraproduktiv. Uttömdes alla möjligheter till en alternativ analys? I EU? I FN?
Det finns ögonblick då man befarar att så många stormakter har så många egna trasor i olika sorts bykar att oheliga allianser har byggts upp i namn av krig mot terrorismen i vars slutände vi kan uppleva en aldrig skådad inbjudan till just terror.
Jag är kättersk nog att tro att också EU:s utvidgning, allas vår upplösning i EU:s stora famn, har lett till en farlig likriktning av det politiska tänkandet.
På samma sätt som man talar om att ett fritt och livaktigt andligt liv i en nation kräver många kulturcentra som värderar samtiden ur olika perspektiv, tror jag att vi behöver ett internationellt samfund där många körer hörs, många infallsvinklar gör sig gällande, många sätt att tänka och ”läsa” tidens tecken uppträder sida vid sida.
Jag har själv varit med i beslutande församlingar där alla svetsas samman av en gemensam ansträngning, ett gemensamt uppdrag och en gemensam ”fiende” till den grad att all distans upphör och alla misstag multipliceras. Fenomenet kallas för det slutna rummets dynamik, och det är farligt.