Visst gör det ont när snippor brister

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-04

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om en sisådär 14 000 000 sekunder ska jag föda ett barn. Mitt tredje. Det är nästan fyra år sedan sist och jag är redan livrädd. Särskilt när jag tittar på världens bästa tv, ”Barnmorskorna” på SVT1 på onsdagskvällarna.

Det är sådan bitterljuv tittning. Snippor spricker, moderkakor visas upp, kvinnor skriker så att rutorna skallrar och bredvid står en svettig pappa och är gulligare än han varit i hela sitt liv.

Han älskar sin kvinna så mycket, hon är så duktig. Men det är bara halva sanningen. Egentligen är han bara så bottenlöst tacksam att han slipper föda fram fotbollsläktare genom könsorganet.

Att föda barn är det ondaste, mest halsbrytande, påfrestande du kan göra (glöm bergsklättring, försök dra ut Mount Everest mellan blygdläpparna så ska vi snacka äventyr).

Det är helt galet fasansfullt att föda barn. Men det är också fullkomligt naturligt. Äta, skita, sova och föda barn. Det är de fyra fundamentala naturligheter vi bygger vår allt mer förfalskade mänsklighet på.

Jag skulle aldrig för mitt liv välja bort känslan av att krysta ut en bebis som jag burit på i, tja, 23 300 000 sekunder.

Jag får ibland arga, upprörda mejl för att jag målande beskriver hur snippan spricker. Men den gör ju det. Ibland längre än man trodde var möjligt. Men det känner du inte när

du ligger där. Skinnet är så spänt, du känner inte sprick och inte klipp. Du skulle förmodligen inte ens känna om de for fram med en motorsåg där nere (eventuellt efteråt).

Det är väldigt bra att vi har möjlighet att plocka ut våra bebisar genom en lucka på framsidan. Tänk så många bebisar som räddats tack vare kejsarsnittet. Men varför, varför, varför är det så många som väljer kejsarsnitt? När det inte behövs. Jag begriper det inte.

Jag är också rädd. Jag har redan fött två barn. Jag hade löjligt lätta graviditeter och ännu lättare förlossningar och ändå får jag handsvett när jag tänker på att jag har gett mig in i något som måste sluta med att en bebis ska komma ut. Genom ett ack så litet hål.

När jag tittar på ”Barnmorskorna” där mammorna skriker sig vita i ansiktet ångrar jag att jag någonsin gav Joachim den där blicken. Hu så hiskeligt. Och så PLUPP och vad kom där om inte den största belöningen en människa kan få. All smärta är borta. Bara så där.

Varför gå miste om denna fantastiska upplevelse? Hela livet har man ont. Det gör ont när kärleken tar slut, det gör ont att bli bortvald, det gör ont när de man älskar dör. Livet gör ont. Och smärtan hör till, den går inte att ta bort.

Välj den smala vägen. Våga föda vaginalt.

Läs Malin Wollins blogg Fotbollsfrun på aftonbladet.se.

Malin Wollin

Följ ämnen i artikeln